X
Annons
X
Recension

Leave no trace ”Leave no trace” tvingar tittarna att tänka själva

En drömsk och sorgsen känslighet gör "Leave no trace" sevärd. Men det är under den inledande halvan av filmen som "Winter’s bone"-regissören Debra Granik är som allra bäst.

Thomasin McKenzie och Ben Foster i ”Leave no trace”. Foto: Scott Green/Lucky Dogs

Det finns en hårdhet och en grotesk frenesi i skildringen av gränslandet mellan samhälle och laglös avgrund som gör Debra Graniks "Winter’s bone" från 2010 oförglömlig. En hårt prövad tonårstjej, spelad av Jennifer Lawrence, blir tvungen att leta rätt på den knarkkokande pappa som hon redan för länge sedan har räknat bort från sin och syskonens tillvaro: annars blir de alla vräkta. Det motstånd hon möter är förbittrat.

När Granik nu återvänder med filmen "Leave no trace", ännu en berättelse om en problematisk pappa-dotter-relation i civilisationens kärva utkanter, är hon mjukare i tonen, mer förlåtande. Det havererade föräldraskapet är nu inte kopplat till ett socialt systemfel och/eller en förvriden maskulinitet, utan i stället till en personlig tragedi som undergräver de renaste avsikter.

Thomasin McKenzie och Ben Foster i ”Leave no trace”.

Foto: Scott Green/Lucky Dogs Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X