X
Annons
X

Le Clézios naiva exotism tröttar mig

Om litteraturbedömning är en näranog exakt disciplin, vilket Horace Engdahl antydde i radio i samband med att JMG Le Clézio tilldelades Nobelpriset, bör Nobelpristagarna skriva världens främsta böcker. Desto märkligare att Le Clézios roman "Öken", ansedd som hans genombrott, uppvisar så många brister. Den har lösa delar som aldrig sammanfogas, den är stillastående, monoton och oavsiktligt repetitiv. Karaktärsskildringen är romantiserad och undflyende, språket kvasivackert med adjektiv och substantiv i förväntade parbildningar. Samma ökenbeskrivningar återkommer hela tiden. Stenarna beskrivs genomgående som "dolkblad", växterna är "köttiga" tre gånger på 17 rader, sanden "slungar nålar" mot huden två gånger inom två sidor. På sidan 243 köper huvudpersonen, 17-åriga Lalla, en brun kappa i en judisk butik med begagnade kläder. På sidan 376 står det att hon fick kappan av sin faster.

Nomadstammarna och deras underdåniga dyrkan av auktoritära gåtfulla ledare med övernaturliga gåvor idealiseras bortom all rimlighet. Att kalla nomaderna för "de sista fria människorna" och "Guds välsignade folk" är aningslöst, fånigt och djupt kolonialt, författarens antikoloniala lidelse till trots.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X