Annons
Recension

En känslig sanningLe Carrés sorg har blivit ilska

PEKPINNAR De första 60 sidorna är inspirerade, sedan glimmar det till bara ibland. John le Carrés världsbild har förenklats i takt med att världen blivit mer komplicerad, skriver Thomas Engström.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

John le Carré (född 1931) arbetade för den brittiska underrättelsetjänsten i Bonn och Hamburg 1959–1964.

Foto: KIRSTY WIGGLESWORTH/AP Bild 1 av 1

John le Carré (född 1931) arbetade för den brittiska underrättelsetjänsten i Bonn och Hamburg 1959–1964.

Foto: KIRSTY WIGGLESWORTH/AP Bild 1 av 1
John le Carré (född 1931) arbetade för den brittiska underrättelsetjänsten i Bonn och Hamburg 1959–1964.
John le Carré (född 1931) arbetade för den brittiska underrättelsetjänsten i Bonn och Hamburg 1959–1964. Foto: KIRSTY WIGGLESWORTH/AP

LITTERATUR

En känslig sanning

Författare
John le Carré
Genre
Prosa
Förlag
361 s. Albert Bonniers Förlag

Övers: Johan Nilsson

En spionroman får gärna befolkas av förbittrade karaktärer. Mindre roligt är det när författarens drivkraft mest tycks vara att ventilera sitt missnöje med världens tillstånd. Ett av genrens svåra konststycken är att hitta rätt balans mellan hotfull undergångsstämning och giftig satir, och att låta berättelsen ha sin gång oavsett privata käpphästar. För mycket hätskt pekpinneviftande gör att både spänning och trovärdighet kollapsar.

I ”En känslig sanning” låter John le Carré två brittiska karriärdiplomater ur olika generationer samarbeta för att nysta upp vad som egentligen hände i Gibraltar tre år tidigare, vid en antiterroroperation som bokförts som en stor framgång. Bovarna i dramat är de privata legosoldatfirmor och underrättelsemäklare som förmår aningslösa makthavare att alldeles tappa omdömet.

Annons
Annons

Under de första 60 sidorna skildras själva operationen – en specialstyrkeinsats mot en förment terrorist i färd med att köpa avancerad vapenutrustning – ur en av huvudpersonernas perspektiv på första parkett. Upptakten bådar mycket gott med sin blandning av kaotiskt förlopp och fysiska konkretion. Resten av boken lyckas dessvärre aldrig fängsla på samma sätt.

Varför? Förmodligen för att räden i Gibraltar har varit en urstark vision hos le Carré, något han gått in för med liv och lust. Att nästla upp härvan gör le Carré mer på tomgång. Flödet bryts ideligen av lika meningslösa som förvirrande tempusbyten, ibland inom ett och samma stycke. Denna irriterande ryckighet ger ett obeslutsamt och trassligt intryck.

Desto rakare är le Carrés budskap. Medan hans gamla klassiker handlade om tragiken i att vara tvungen att sänka sig till fiendens nivå i kampen mot Sovjetunionen, är de senare böckerna mer skeptiska till att vi överhuvudtaget har några fiender kvar. Alla krig blir skenkrig, all ondska drivs på av storföretag och politiker i deras sold.

Det är en världsbild man kan dela eller ifrågasätta, men en sak är klar: den är inte lika mångbottnad, inte lika sofistikerad och definitivt inte lika nyfiken. Nästan som på trots tycks le Carrés världsbild ha förenklats i takt med att världen blivit mer komplicerad.

Bristen på nyansering går ut över thrillerns kärnverksamhet: spänningsuppbyggnaden. Om författaren inte är nyfiken blir inte läsaren det heller. Den allvarligaste invändningen mot ”En känslig sanning” är helt enkelt att le Carré så entydigt och endimensionellt tar politisk ställning i samtidsaktuella världsfrågor och låter detta överskugga allt annat. (Eller aktuella och aktuella: att låta var och varannan karaktär sitta och mysa över hur mycket de hatar Tony Blair är kanske mer ett utslag av långsinthet än av nutidsfixering.) Läsare med aptit på vänsterpopulistiska brösttoner får säkert sitt lystmäte, men en redaktör kunde ha påpekat för le Carré att The Guardian redan har en ledarsida.

Annons
Annons

Det är som om dagordningen tränger undan karaktärsteckningen. Le Carré skriver i tredje person, och är på något sätt hela tiden smartare än sina huvudpersoner. Han påtalar ivrigt att det någon säger är typiskt för vederbörande, att det är kännetecknande för någon som slitit hund på UD ett helt liv eller för en väckelsekristen amerikansk affärsman. Karaktärerna upphör snabbt att överraska.

Dialogerna klingar också falskt på tok för ofta, främst för att replikerna bär på för mycket relevant information. Inte undra på att le Carrés böcker nuförtiden ofta blir bättre på film: både ”The constant gardener” (”Den trägne odlaren”) och ”Skräddaren i Panama” är klart bättre än sina litterära förlagor. Humorn som man anar finns där någonstans har då förfinats av manusförfattare och skådespelare.

Emellanåt glimrar det till, särskilt i det drastiska miljömåleriet. I Johan Nilssons säkra översättning kan det låta såhär: ”Sjukhuset dök upp i mörkret som ett kolossalt stridsskepp, med upplysta fönster och broar och trappor redo för strid.” Då känner man igen gamla tiders le Carré och minns att det var han som en gång förlöste en hel genre.

Låt oss hoppas att han snart återfår sin grundton, den som gjorde ”Spionen som kom in från kylan”, ”Mullvaden” och de andra till sådana praktverk. Där bottnade texten i sorg snarare än ilska, och historien viskades fram i en vemodets tillintetgjorda förundran. Grälla ställningstaganden är något helt annat: en ren dussinvara.

Thomas Engström

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons