Recension

Islands klocka I-IIILaxness gåva till ett prövat folk

När islänningarna bestals på sin självständighet berövades de också sin nationalklenod. Om denna Islandsklocka skrev Halldór Laxness en trilogi under den tid då Island åter blev fritt. Lars Lönnroth fröjdas över den tvåspråkiga nyutgåvan, exakt 50 år efter att författaren mottog Nobelpriset.

Under strecket
Publicerad
Annons

Ännu i början av 40-talet var Halldór Laxness en mycket kontroversiell person i sitt hemland, Island. Som författare hade han under ett par decennier förargat det isländska kulturetablissemanget och dessutom som aktiv kommunist försvarat Stalins regim i Sovjet. Med den mäktiga historiska romanen Islands klocka, som utkom i tre delar mellan 1943 och 1946, lyckades han inte desto mindre omskapa sig från riksbuse till Islands nationaldiktare, älskad och beundrad över hela Norden och även i den övriga världen. Det var också det verket som banade väg för hans Nobelpris i litteratur 1955.
Romanen utspelar sig på 1600-talet, då Island var en dansk koloni där folk levde i fattigdom och elände men ännu tronade på minnen från sagornas fornstora dar.

Titeln syftar på en gammal klocka som under den tid då Island var ett eget rike kallat landsmännen
till möte på Alltinget men senare förlorat sin funktion, då landet under senmedeltiden berövades sin självständighet.
I romanens början blir klockan sönderslagen och bortforslad för att smältas ner och stöpas om till kanonkulor för den danska krigsmakten. Därmed blir denna klocka en symbol för den isländska nationens förnedring och förlorade ära.
Bokens huvudpersoner, som är kalkerade på historiska förebilder, framstår också, var och en på sitt sätt, som drabbade av sitt lands öde. Den lusfattige bonden Jon Hreggvidsson får slita spö för sin uppstudsighet mot kolonialmakten men överlever genom att bli en fräck storskojare som trotsigt reciterar vanvördiga strofer ur ”de äldre Pontusrimorna” för sina plågoandar. Den lärde handskriftssamlaren Arnas ArnÆus blir professor i Köpenhamn men tvingas avstå från sin personliga lycka för att kunna rädda det som återstår av Islands sagoskatt - och till slut går större delen av hans handskriftssamling upp i rök när Köpenhamn brinner.
Den stolta lagmansdottern Snöfrid Eydalin förödmjukas och offras på handskrifternas altare av sin älskade ArnÆus. Men för alla tre hägrar ett hopp, som aldrig riktigt utplånas, om att Islands förlorade storhet en gång skall återvinnas.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons