Annons
X
Annons
X

Läxhjälp ett tecken på misslyckad skolpolitik

Att läxhjälpsbranschen har exploderat säger något om att svensk skola i allt mindre utsträckning klarar av att ge alla barn och ungdomar samma förutsättningar och utmaningar. Det skriver Magnus Nilsson, förbundsordförande Socialdemokratiska studentförbundet.

BRÄNNPUNKT | LÄXHJÄLP

Om vi på riktigt vill skapa en skola i världsklass så behövs dessa pengar för att öka lärartätheten.
Magnus Nilsson

För lite drygt en vecka sedan släpptes en rapport från regeringen som lägger förslag på att rut-avdraget bör utökas för att även börja gälla läxhjälp. Läxhjälp är något som hjälper många barn som har det svårt i skolan men som de senaste åren mer och mer har övergått till att nära en växande utbildningsindustri. De företag som genomför läxhjälp har växt kraftigt de senaste åren och likaså har deras omsättning, som i vissa fall har ökat med 1900 procent bara under de senaste fyra åren.

Läxhjälp har plötsligt blivit en mångmiljonbransch. I grunden säger detta något djupt oroväckande om hur svensk skola i allt mindre utsträckning klarar av att ge alla barn och ungdomar samma förutsättningar och utmaningar. Att barns förutsättningar att klara skolan är olika vet vi sedan länge men att alla ska ges samma möjligheter till en trygg, god och utmanande skola är för oss en självklarhet.

Annons
X

Trots denna övertygelse står svensk skola nu inför stora utmaningar och den senaste internationella Pisa-rapporten från 2009 visade skrämmande nog att föräldrars bakgrund nu spelar en rekordhög roll för barnens betyg. Samtidigt har andelen nionde-klassare som klarar kraven för att gå vidare till gymnasiet fortsatt sjunka och resultaten hos såväl lågpresterande som högpresterande elever försämras alltmer. Rapporten visar att likvärdigheten har minskat i en anmärkningsvärd fart och att Sverige nu åter är på väg mot en skola där dina föräldrars bakgrund helt styr dina slutbetyg.

Samtidigt som vi ser en utveckling där barns bakgrund spelar en allt större roll för resultaten så föreslår alltså regeringen att föräldrarna själva ska få köpa till läxhjälp med stöd från staten. Vilka som kommer att utnyttja denna möjlighet är redan given. Enligt en artikel publicerad av SCB under 2011 så var det tio gånger vanligare att rut-avdraget användes av barnfamiljer med hög inkomst i förhållande till barnfamiljer med låg inkomst. Detta är inte en märklig slutsats i och med att en långtidsarbetslös förälder uppenbarligen inte har möjlighet att göra avdrag på skatten i och med att denne saknar inkomst. Samtidigt ser vi att såväl arbetslösheten som långtidsarbetslösheten biter sig fast på orimligt höga nivåer. En utveckling som i praktiken omöjliggör för vissa att ge sina barn bästa möjliga förutsättning.

I en intervju sa nyligen ordförande för utbildningsutskottet, Tomas Tobé (M), följande apropå att utvidga rut-avdraget till att även gälla läxhjälp: ”Det finns många familjer som verkligen vill ge det bästa stödet till sina barn”. Min fråga till Tobé är vilka familjer som inte vill ge sina barn bästa möjliga stöd? Är det rimligt att barn till den ensamstående långtidsarbetslösa föräldern inte ska ges skolgång och läxhjälp på samma villkor som den med högavlönade föräldrar?

Utvidgningen av rut-avdraget beräknas kosta 30 miljoner kronor per år och är kraftigt snedvriden för att missgynna ekonomiskt svaga grupper, vilket leder till en skola där samtliga barns förutsättningar försämras. Om vi på riktigt vill skapa en skola i världsklass så behövs dessa pengar för att öka lärartätheten. Det finns dessutom åtskilliga ideella organisationer som arbetar med läxhjälp och som med dessa pengar och sitt ideella engagemang hade kunnat hjälpa alla elever, oavsett deras ekonomiska förutsättningar.

Regeringens utspel luktar unken segregeringspolitik och leder oss endast in i en skolpolitisk återvändsgränd där alla barn står som förlorare.

MAGNUS NILSSON

förbundsordförande Socialdemokratiska studentförbundet

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X