Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Ukraina – gränslandet Lauréns sällsynta förmåga: hon förstår både politik och människor

Anna Lena Laurén
Anna Lena Laurén

Ukraina – gränslandet

Författare
Genre
Sakprosa
Förlag
127 s. Atlantis

Inget väcker för tillfället så starka känslor som journalistik om Ukraina. En annorlunda vinkel, ett oväntat citat, en källa som inte upplevs som helt vederhäftig kan väcka ett gränslöst raseri från såväl försvarsmakten som obskyra, Facebookbaserade frivilligföreningar och resultera i regelrätta kampanjer mot reportern i fråga. Inte minst från de bataljoner av twittrande pr-soldater som dygnet runt är beredda att påstå lite vad som helst om vem som helst.

Det är inte lätt att hålla huvudet kallt när man som reporter utsätts för sådan korseld. Många har haft svårt att inte peka finger åt kolleger de tycker missköter sitt uppdrag eller att undvika att ta ställning för den ena eller andra tvivelaktiga verklighetsbeskrivningen.

Vissa skribenter har för länge sedan gått in i totalt beredskapsläge, andra gör sitt bästa för att avslöja konspirationer av globala mått.

Annons
X

Och för all del.

Det är svårt att klandra dem.

Vår kontinent, som länge invaggats i föreställningen att den för all framtid ska leva i en kol- och stålunion av fred och frihandel, hemsöks återigen av krigets fasor.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Ett krig som inte bara tvingat svensken att till slut lära sig lite om de senaste decenniernas östeuropeiska historia utan dessutom inse att hen fortfarande lever i svallvågorna av 1900-talets, inklusive andra världskrigets, fasor. Fanor, slagord och åsikter som inte synts till på decennier, i vissa fall mer än ett halvt sekel, är återigen politisk valuta.

    Extremerna är högljudda. Nationens rening på ena sidan, den antifascistiska staten på den andra. Putinist eller nazist. Alla måste välja.

    Det vore konstigt om inte känslorna stod i brand.

    Men så har vi då Anna-Lena Laurén, journalist i Hufvudstadsbladet och Svenska Dagbladet. Kanske den reporter som bäst lyckats bedriva ett konsekvent, lågmält och, i brist på bättre ord, kyligt rapporterande från den infekterade konflikten.

    Visst, även hon har en tydlig hållning till kriget och åsikter om hur media sköter sitt jobb. Den som är intresserad kan läsa de avslutande kapitlen i boken ”Ukraina – gränslandet”, som hon nu sammanställt tillsammans med sin finlandssvenske journalistkollega Peter Lodenius.

    Men tack vare sitt envetna fotarbete och sin uppenbarligen stora förståelse för både politik och människor (en sällsynt kombination) lyckas hon skriva journalistik som faktiskt saknar agenda. Laurén tar inte ens på sig den frestande rollen att leka expert, vilket oftast brukar betyda att oavsett hur verkligheten ser ut till varje pris försvara sina gamla inövade teser.

    Och det är svårt att inte vara tacksam över hennes rapporter där pusselbitarna sällan faller på plats som förväntat, när så många andra försöker banka ner sina fyrkantiga klossar i de runda hålen.

    Jag skulle kunna spekulera i att hennes klarsyn delvis beror på hennes delvis finska utsiktspunkt, men det räcker bra med att konstatera att hon är en reporter i världsklass.

    **I ”Ukraina – **gränslandet” får Peter Lodenius tillföra den historisk-politiska dimensionen på konflikten: en exposé från galizisk-volynska furstendömet, via Janukovytjs försök att närma sig EU, till det ögonblick då den tsaristiske före detta FSB-agenten Igor Strelkov blir överbefälhavare i Donetsk.

    Det här är nog en snabbt sammanställd bok. Nätt till omfånget och oklar i upplägget, men det finns ingen anledning att vänta med rapporter från denna akuta krishärd. Det här är text som bör läsas så färsk som möjligt.

    Det finns en betydligt viktigare slutsats av läsningen än att Anna-Lena Laurén borde få fler journalistpriser, vilket hon definitivt borde. Nämligen att denna konflikt nästan alltid skildras som ett geopolitiskt ödesdrama, helt utan fokus på de humanitära konsekvenserna.

    **Att läsa **Lauréns reportage är ett sätt att börja bry sig om de människor som faktiskt svälter, dödas och har blivit främlingar i vad de trodde var deras eget land. En påminnelse om att Ukrainas medborgare (oavsett vad de själva anser sig vara för tillfället) är vårt gemensamma europeiska ansvar.

    Vad det sedan betyder är upp till oss.

    Det kommer inte att räcka med att applådera IMF:s och Stefan Löfvens nödlån. Och det kommer definitivt inte att räcka med att twittra beskäftigheter om att alla som inte tycker som man själv är satans mördare.

    Martin Aagård

    Annons
    Annons
    X

    Anna Lena Laurén

    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X