Annons

Lättfotad Fioretos på väg mot en ny sorts roman

Aris Fioretos.
Aris Fioretos. Foto: David Brandt

I sin nya essäbok skriver Aris Fioretos om Ovidius och Proust såväl som Medelhavets flyktingar och sina egna romaner. Framför allt behandlar han prosans möjligheter att förnya sig. Böcker som ”Vatten, gåshud” kommer det inte ut många av, skriver Kristoffer Leandoer.

Under strecket
Publicerad

I intervjuboken ”Avtalad tid” från 2012 frågar Durs Grünbein: ”Kan du nämna ett skäl till varför man skriver romaner idag”. Hans samtalspartner Aris Fioretos svarar med att nämna möjligheterna som öppnas i Joyces ”Odysseus”, och avslutar hela boken med att ana möjligheten till en annan sorts prosa än den gängse, en prosa som är ”krokben, lyckokatastrof, revolution”.

Fioretos nya essäbok ”Vatten, gåshud” kan ses som ett mer utförligt svar på den tyske poetens fråga, ett sätt att visa hur krokben och katastrof kan omvandlas till litterär praktik; hur romanen kan vara angelägen i såväl konstnärligt som mänskligt hänseende idag. Jag använde ordet möjlighet två gånger i förra stycket, kanske oekonomiskt men helt avsiktligt. Aris Fioretos litterära strategi i ”Vatten, gåshud” är att bevara textens möjligheter intakta, lämna utvägar och betydelser öppna. Inte heller är upprepning något han räds. Han kommer gärna tillbaka till nästan samma ställe, efter att ha följt en omväg, en association. Texten rör sig framåt, men i meanderslingor, omskrivningar, variationer.

Annons
Annons
Annons