X
Annons
X
Recension

Den indianska krassens blickande Lätt att gripas av Linnés bortglömda dotters längtan

Passande nog börjar Ann Granhammers prosaminiatyr om Carl von Linnés bortglömda dotter ute i skogen. Den nästan 40-åriga Elisabeth Christina ligger på ett kalhygge i skogen, skadad efter ett fall, och minns sitt liv. Historien berättas genom hennes återblickar, blandade med en alltmer ångestfylld väntan på att någon skall komma och hitta henne där hon ligger.
Ibland kan kombinationen av verklig huvudperson och fiktivt händelseförlopp vara en vansklig balansgång men så icke här. Det intressanta blir inte vad som är ”sant” eller inte, utan hur Granhammer lyckas gjuta liv i detta sedan länge bortglömda kvinnoöde. Elisabeth Christina, eller Lisa som hon också kallas, vill bli vetenskapsman och följa i Fars fotspår. Boken beskriver hur hon gradvis tvingas inse att den vägen är stängd för henne eftersom hon är kvinna.

Det är ingen skildring som bygger på någon rikedom av biografiska detaljer, utan Granhammer koncentrerar
sig på två huvudstråk; Elisabeth Christinas önskan att kunna välja sitt eget liv och hennes sexualitet. De två går förstås hand i hand, då både hennes livsval och sexualitet måste underkastas den rådande könsordningen och resulterar i att hon varken får välja man eller livsväg. Kontrasten mellan hennes egen situation och broderns blir plågsamt tydlig: "Ingen säger att Carl måste gifta sig snart. Han ska få lära sig allt först."
Titelns blomma, den indianska krassen, spelar en viktig roll. Ensam i bersån på kvällen ser Elisabeth Christina hur den blinkar och blixtrar, ett hittills okänt fenomen. Upptäckten sammanfaller med två centrala händelser; Far tycker att hon skall skriva om fenomenet till Kungliga Vetenskapsakademien och hon blir förälskad och inleder en relation med en av Linnés gäster, trots att hon då är trolovad med den man fadern valt åt henne. Men kärleken reser vidare och fästmannen "undrar vad vetenskap kan ha med fruntimmer att göra".

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X