Låtsaskompis stöd för vartannat barn

FANTASIFIGURER. Osynliga figurer kan ta stor plats i barnfamiljen. Låtsaskompisarna är ett slags mentorer. De stärker barnens självförtroende och hjälper dem att göra hyss, som att ta glass utan att fråga. Psykologilektorn Eva Hoff har forskat om fenomenet, som är vanligare än man kan tro.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Liv-Jenny Sandberg har gjort en illustration av sin låtsaskompis från barndomen. Läs hennes berättelse och andra läsarberättelser längre ned. Klicka framåt för ytterligare några illustrerade låtsaskompisar.

Liv-Jenny Sandberg har gjort en illustration av sin låtsaskompis från barndomen. Läs hennes berättelse och andra läsarberättelser längre ned. Klicka framåt för ytterligare några illustrerade låtsaskompisar.

Ida Storm, åtta år, har ritat Sany som är osynlig men inte på låtsas. Sany och Ida gör rymduppdrag tillsammans på natten och är varandras bästa vänner. Ida har också flera tusen osynliga spökvänner. De är röda och så klart snälla.

Ida Storm, åtta år, har ritat Sany som är osynlig men inte på låtsas. Sany och Ida gör rymduppdrag tillsammans på natten och är varandras bästa vänner. Ida har också flera tusen osynliga spökvänner. De är röda och så klart snälla.

Här är våra tvillingpojkar, Viking och Nils Norrby, nio år, med sina låtsaskompiar ur  Pokémonvärlden. De leker nästan varje dag med dem och även om kompisarna inte syns för oss finns de visst! Alla har namn och olika egenskaper som passar bra för olika lekar.   
Anna och Thomas Norrby

Här är våra tvillingpojkar, Viking och Nils Norrby, nio år, med sina låtsaskompiar ur Pokémonvärlden. De leker nästan varje dag med dem och även om kompisarna inte syns för oss finns de visst! Alla har namn och olika egenskaper som passar bra för olika lekar. Anna och Thomas Norrby

Fyra på bilden – men bara tre syns: Vilgot, Martin och Eyvind.

Fyra på bilden – men bara tre syns: Vilgot, Martin och Eyvind.

Foto: PRIVAT
Annons

Det var ekorren, flickans låtsaskompis, som sa åt henne att de två skulle gå in i garderoben med julkalendern, öppna alla luckor och äta upp chokladbitarna. Utan ekorren hade flickan aldrig vågat göra det.

– Flickan fnissade hela tiden när hon berättade det här för mig. Hon var fullt medveten om att ekorren inte fanns på riktigt, berättar Eva Hoff, biträdande lektor i psykologi vid Lunds universitet.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons