X
Annons
X
Recension

Charlotte Walentin - ”Middle ground” Låt dig inte luras av dukarnas skenbara enkelhet

En torr och saklig inramning ställer Charlotte Walentins verk i dialog med en av samtidskonstens huvudfåror, ett post-minimalistiskt måleri. Håkan Nilsson förnimmer ett nedtonat tilltal som lyckas vara både konceptuellt och poetiskt.

Charlotte Walentin, ”Fold #1”, 2018. Kanvastyg, tusch och öljetter. Foto: Niklas Hansson
Läs mer om Höstens konstutställningar 2018

Bakom varje bild finns alltid en annan bild, skrev den amerikanska konstnären Sherrie Levine någon gång på 80-talet. Jag kommer att tänka på citatet när jag besöker Charlotte Walentins utställning på Elastic. I ett antal verk har hon utgått från en 3 x 1,5 meter stor duk som hon först har vikt dubbel och sedan veckat ut en bit. I exempelvis ”Fold #1” viker hon ned en del av tyget så att en flik bildas från det ena övre hörnet och en bit ner på duken. Fliken både döljer och blottlägger. Eftersom duken är dubbelvikt är det svårt att avgöra vad som är verkets fram- och baksida. Samtidigt som nästan hela den invikta sidan döljs, exponeras också en sida som annars skulle ha förblivit osynlig.

Allting är dubbelt. När Sherrie Levine skrev om bilden bakom bilden parafraserade hon vad den franske teoretikern Roland Barthes tidigare sagt om texten. Citatet är alltså ett exempel på vad det självt vill uttrycka: varje bild eller text stödjer sig på tidigare verk. Ingen börjar från noll. Alla tar av någon. På 80-talet ledde detta till en konceptuellt orienterad konstproduktion där intellektuell skärpa var viktigare än känsla för materialitet.

Charlotte Walentin, ”Fold #1”, 2018. Kanvastyg, tusch och öljetter.

Foto: Niklas Hansson Bild 1 av 3

Charlotte Walentin, ”Corral”, 2018. Kanvastyg, tusch, öljetter.

Foto: Niklas Hansson Bild 2 av 3

Charlotte Walentin, ”Fold #3”, 2018. Kanvastyg, tusch och öljetter.

Foto: Niklas Hansson Bild 3 av 3
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X