Annons

Låt det här få vara mitt land

Vi med ett ”annorlunda” etniskt utseende har vant oss vid att bli uttittade, misstänkliggjorda och inte sedda som ”riktiga svenskar”. Men begreppet svensk kan inte längre bygga på utseende och födelseland, skriver debattören Damon Rasti.

Under strecket
Publicerad

Jag är svensk medborgare sedan tonåren och har bott här i princip hela mitt liv. Vad mer krävs? frågar debattören Damon Rasti.

Foto: INGVAR KARMHED

Det har nu gått 25 år sedan jag flyttade till Sverige från ett krigshärjat Iran. Jag minns allt så väl. Den enorma upprymdhet som fyllde min lilla kropp när jag fick veta att vi skulle bo i ett annat land. Insikten om att aldrig mer behöva vakna till ett bomblarm och gömma sig i den där källaren där min farfar försökte få oss att skratta, skräcken till trots, genom att använda en kastrull som skyddshjälm. Hur jag berättade för mina kompisar att folk bodde i igloor i Sverige. Deras avundsjuka. Att jag kräktes på planet hit av nervositet. Den första kylan som slog mig i ansiktet när jag steg ut från utgången på Arlanda. Och jag minns ännu den där goda pyttipannan vi fick första dagen i skolan. På ett knappt halvår lärde jag mig svenska, och eftersom jag aldrig ville återvända till kriget som hade präglat min barndom såg jag mig själv ganska snabbt som ett av de andra svenska barnen. Tyvärr var jag en av få som gjorde det.

Att bli kallad ”svartskalle” blev snabbt vardagsmat. Något man fick lära att finna sig i. Det fanns annat som skulle göra mer ont. Som när vi fick nya skrivböcker. I en av böckerna skulle man ange vad man älskade och hatade mest. Jag skrev glatt att jag älskade när Sverige vann i fotboll och hatade när Sverige förlorade i hockey. Sport var ett få ögonblick där man fick vara en del av vi:et i skolan. Några veckor senare råkade min far få se vad jag hade skrivit. Han gav mig en rejäl utskällning. ”Du ska veta att du är iranier, du kommer aldrig bli svensk!” Han tvingade mig att ändra det jag hade skrivit i boken, medan jag grät oförstående. Varför kunde inte jag få vara svensk som alla andra i klassen? Senare skulle det dock visa sig att man kan sudda bort blyerts, men inte sudda ut en identitet.

Annons
Annons
Annons