Annons
X
Annons
X

”Låt alla få dö utan svåra plågor”

Alldeles för många människor lever sin sista tid under vad som måste beskrivas som tortyr. Detta trots att behand­lings­metoder finns tillgängliga för att ­dämpa ­lidande och låta människor dö lättare och mer fridfullt, skriver författaren Claes Britton.

Debatten om dödshjälp
Claes Britton.
Claes Britton. Foto: Karina Ljungdahl

DEBATT | DÖDSHJÄLP

Att få dö utan fasansfulla plågor borde vara en mänsklig rättighet i våra tider.

När jag publicerade min bok ”Min mamma är död” (Albert Bonniers Förlag 2010) så hade jag inte en ­tanke på att den skulle bli ett inlägg i debatten om dödshjälp. Så traumatiskt var min stackars älskade mamma Mona Brittons hemska slut i en sällsynt plågsam form av cancer att jag inte tänkte i det perspektivet. Det gjorde däremot andra. Kloka debattörer som har ägnat lång tid åt denna viktiga fråga, som Nils Lynöe, professor i medicinsk etik vid Karolinska institutet, författarna P C Jersild och Inga-­Lisa Sangregorio, filosofen Torbjörn Tännsjö med flera tog upp min bok i texter där de ansåg att beskrivningen av min mammas svåra sista tid, och den i deras tycke alldeles otillräckliga behandling som hon fick vid den palliativa vårdavdelningen på Stockholms sjukhem, var bevis nog på hur illa det står till med vården livets slutskede, samt för behovet om ny lagstiftning som ger människor rätt att avsluta sina liv värdigare och mindre plågsamt.

Själv deltog jag i en rad möten och diskussioner om dödshjälp under åren efter att min bok kom ut. Dock avböjde jag att själv ta ställning i denna debatt då jag inte hade kommit fram till någon ståndpunkt för egen del. Traumat med mamma var fortfarande alltför färskt, fast hon dog redan 2006, och min koppling till den ”dödsmorska” som mamma själv hade utsett, en gammal elev och lärjunge (mamma var professor i invärtes medicin), som spelar en stor roll i min bok, var alltför känslosam. Det var först för ett par år sedan som ett tydligt ställnings­tagande för dödshjälp mognade hos mig. Kanske spelade det också in att jag under tiden hade följt några när­stående vars anhöriga också de tvingades dö under fruktansvärda lidanden vilka hade kunnat lindras med mer kraftfull behandling.

Annons
X

Det är bra att denna debatt, som inte verkar nå någon riktig vart i vårt land, nu har väckts igen, med flera inlägg i olika medier, bland annat av nio kända läkare i en artikel i senaste numret av Läkartidningen, i Anna Rundcrantz gripande inlägg här i SvD 24/9 om sin pappa Hans Rundcrantz fasansfulla plågor under sin sista tid i livet och nu senast av Sveriges läkarförbunds ord­förande Heidi Stensmyren (SvD 29/9). Min mamma låg och ropade på sin egen sedan mer än tjugo år döda mamma, min mormor, under sina fruktansvärda smärt- och ångest­kval medan Anna Rundcrantz far undrade om han var död och hade hamnat i helvetet, samt gång på gång frågade sina anhöriga vad han hade gjort för ont för att förtjäna detta. Skall människor behöva ha det så under den sista tiden av sina liv med de moderna behand­lingar och preparat som står till buds?

Mina erfarenheter bekräftar det som Heidi Stensmyren skriver om den palliativa vårdens brister i sin artikel där hon annars uttrycker förbundets motstånd mot aktiv dödshjälp. Mamma bad själv sin dödsmorska att få bli terminalt sederad, alltså att bli djupt sövd för att sedan dö. På Stockholms sjukhem fanns dock en regel att patienten måste väckas upp var fjärde timme för att kontrollera om vederbörande fortfarande vill dö. Stackars mamma låg i fem dygn och nådde gång på gång upp till ­något slags halvmedvetande i vilket hon uppenbarligen plågades helvetiskt av smärta och ångest. Att ­behöva betrakta detta för oss anhöriga var outhärdligt. Jag upplevde också en för mig i efterhand obegriplig återhållsamhet i behandlingen med morfin och andra tunga preparat som jag också har sett andra exempel på. Här är patienterna är i hög grad utlämnade till olika klinikers läkares och sköterskors godtycke. Varför är det så här?

Flera debattörer, bland andra Nils Lynöe, har hävdat att det kan ha sin förklaring i den palliativa vårdens religiösa bakgrund. Det framstår dessvärre som troligt. Där finns tydligen ett grumligt tankegods om att patienter på något sätt skall ”förädlas” genom att uthärda lidande och förlika sig med sitt öde under sin sista tid i livet. Jag skildrar detta i min bok, tankar som uttalas av min mammas döds­morska. Kanhända spelar också en rädsla för anmäl­ningar från anhöriga in i denna grymma återhållsamhet i behandlingen.

Det är ett faktum som många vill undvika att tänka på att döden ofta föregås av ett ohyggligt ­lidande med smärta, sorg, panisk skräck och ­ångest. Som Anna Rundcrantz beskriver så omyndighetsförklaras människor under livets slutskede då sjuk­domen, oftast cancer, tar över kropp och själ. Då måste det finnas verktyg som kan användas för att människor som i förväg har bestämt att de vill skall få all den hjälp som står till buds för att få somna in på lugnast möjliga sätt. När den döende själv har blivit oförmögen bör anhöriga få bestämma.

Den obarmhärtiga sanningen är att tusentals människor varje år bara i vårt land tvingas gå under i lidanden som är svåra att göra sig föreställningar om förrän man själv drabbas, detta trots att behand­lings­metoder finns tillgängliga för att ­dämpa ­lidande och låta människor dö lättare och mer fridfullt. Alldeles för många människor lever alltså sin sista tid under vad som måste beskrivas som tortyr, som det förefaller i onödan. Varför? Jag har ingen lust att tvingas gå igenom detta för egen del och jag vill inte se fler medmänniskor plågas på detta sätt.

I Oregon i USA har man som Rundcrantz skriver i tjugo års tid praktiserat dödshjälp. Hittills fyra ­andra delstater, däribland Kalifornien, och nu ­senast Kanada har följt efter. I Europa praktiseras dödshjälp som vi vet i bland annat Holland, Belgien och Schweiz.

Det viktigaste, för att inte säga enda argumentet mot dödshjälp är det som kallas det sluttande planet: en tanke om att legaliserad dödshjälp skulle kunna leda till att sjukvården ser till att ta livet inte bara av lidande döende utan i förlängningen av alltför vårdkrävande och kostsamma patienter. Det är en brutal teori som för tankarna till Nazityskland. Vetenskapliga studier från de tjugo år som lagen om dödshjälp har praktiserats i Oregon visar inga belägg för denna otäcka, konspirativa mardröms­vision.

Att folkhälso- och sjukvårdsminister Gabriel Wikström vägrar att som läkarna i Läkartidningen uppmanar utreda frågan om dödshjälp eller ens ställa upp i en tv-debatt med läkarna verkar obegripligt. Motiven är med säkerhet politiska. Regeringen ­vågar kanske inte utmana krafter vars motiv som jag ser det i grunden måste vara baserade på gamla religiösa tankegångar. Under tiden ligger många medmänniskor i detta nu och lider djävulska kval i sina sjuksängar fast deras plågor med behandling går att lindra och förkorta. Skall det behöva vara så i vårt moderna samhälle?

Claes Britton

författare

Annons
Annons
X

Claes Britton.

Foto: Karina Ljungdahl Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X