Annons
Recension

Orre, trast och trana. Om fåglars namnLäsvärt och fullfjädrat om fågelnamn

Under strecket
Publicerad

Storlommarna som varje vår anländer samma dag isen går upp, fiskar i sjön utanför mitt fönster, alltmedan kniphonan cirklar och cirklar allt snävare för att slutligen sikta på gluggen i holken där kattugglan häckar ibland. Taltrasten sjunger, järnsparven och rödhakarna; till min lycka även steglits, vars muntra sång Erik Rosenberg en gång skrev ”tjh-vi tílluti pilltitt pitt pitt stickelitt”. Ingen som hört den undrar längre över fågelns namn. Steglits är onomatopoetiskt - ljudhärmande.
Men varför heter lommen som den gör, och knipan? Eller örnen?
Svaren finns i Lennart Nilssons Orre, trast och trana, en mycket läsvärd djupdykning i de svenska fågelnamnens etymologi. Till skillnad från äldre böcker i ämnet, mer inriktade på dialektala varianter av uppenbara namn som ljungpipare, skäggdopping och flugsnappare, avhandlas här de riktigt urgamla namnens härledning, ofta fåstaviga, dunkla och
fantasieggande. Alka, ärla, gök och järpe. Listan är lång.

Lom visar sig exempelvis vara gemensamt för hela det germanska språkområdet, och dess rötter kan skönjas i det isländska ordet lómr, med betydelsen ropa, men också i gammalsvenskans lum, som betyder dovt ljud. Lom och lomhörd hänger därför samman, lustigt nog, och även i övrigt erbjuder boken en lång rad mer eller mindre oväntade språkliga förbindelser, berättelser och utvikningar.
Lennart Nilsson rör sig nämligen inom ganska vida ramar, samtidigt som han har en utvecklad fallenhet för att berätta goda historier. ”Orre, trast och trana” är en uppslagsbok för alla fågelvänner, fylld av miniessäer om allt möjligt, från maraboustorkens bana som chokladstämpel till isabellastenskvättans relation till spanska drottningars otvättade underkläder.

Annons
Annons
Annons