X
Annons
X
Recension

Kall feber Läsvärd för idéinnehållet

Premium

MORALFRÅGA Uppslaget, att skildra ett ogripbart förtryck som med ett leende lovar pengar och framgång, är lysande. Även om Jerker Virdborg tappar greppet om gestaltningen är "Kall feber" intressant, skriver Eva Johansson.

I det litterära manifest som Jerker Virdborg och sex andra författare formulerade i DN i augusti hette det bland annat att det renodlade berättandet med konstnärliga anspråk var satt på undantag i Sverige. Manifestet avslutades med orden ”Vi vill göra 2010-talet till ett berättandets decennium”. Den här recensionen är inte tänkt som ytterligare ett inlägg i den debatt som följde på publiceringen, men det är svårt att inte ha manifestet i bakhuvudet när Jerker Virdborg nu tjuvstartar projektet med romanen ”Kall feber”, som utkommer idag. Är den ett exempel på det där renodlade berättandet med konstnärliga anspråk och ett första steg mot återupprättandet av berättandet som en kraft att räkna med? Det är kort sagt upp till bevis.

Att huvudpersonen i den nya romanen heter Karin är ingen slump, inte heller ordet "kall" i titeln. Jerker Virdborg har varit tydlig med att han har låtit sig inspireras av Karin Boyes "Kallocain". Den blankt skinande forskarstad som hans roman utspelar sig i företer också en rad uppenbara likheter med Boyes klaustrofobiska övervakningssamhälle.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X