Annons

Min pappa MarianneLassgård strålar – får sannolikt en Guldbagge

Lena Endre och Rolf Lassgård.
Lena Endre och Rolf Lassgård. Foto: Ola Kjelbye/Nordisk Film

Ambitionen med ”Min pappa Marianne” bör applåderas – men den breda publiken borde ha utmanats mer.

Under strecket
Publicerad

Klas Wiljergård och Hedda Stiernstedt i ”Min pappa Marianne”.

Foto: Ola Kjelbye/Nordisk FilmBild 1 av 1

2012 blev en småländsk, 60-årig kyrkoherde rikskändis när han, Åke Roxberg, kom ut som en hon. Några år senare kom dottern Ester Roxbergs bok ”Min pappa Ann-Christine”. En kartläggning, med hjälp av minnen och barndomens fotoalbum, av en pappa som höll på att suddas ut och ersättas av någon annan – hade han någonsin funnits? Och om Åke inte längre fanns, vem var då hans dotter? Det är en bitvis ganska sårig redogörelse, som även snuddar vid de smärtpunkter den progressiva Ester är mindre stolt över.

Det är egentligen konstigt att det tagit så här lång tid för historien att bli film. Att det blev den pålitlige men ganska anonyme Mårten Klingberg som fick regissera hoppas jag inte enbart beror på hans erfarenhet av att göra komedi om män i kvinnokläder. ”Cockpit” (2012), där Jonas Karlssons arbetslöse pilot klär sig i drag och blir inkvoterad i flygbranschen igen är underhållande, men var inte direkt 2010-talets skarpaste kniv i lådan. 

Annons
Annons
Annons