Foto: Staffan Löwstedt

”Först när jag ringde mina andra två döttrar brast det”

Han var författaren som visste allt om världen och människan. Tills han förlorade sin egen dotter. Men efter år av tystnad fann han en lycka i att skriva om förlusten.

Uppdaterad
Publicerad

Det är torsdagen den 21 januari 2016 och han säger till sin hustru Ingrid att han nog aldrig varit så lycklig. De är i Sydafrika, har just påbörjat en två månaders lång expedition och arbetsresa, och hemma finns hans tre döttrar som alla mår bra. Nu har de stannat för att se några noshörningar och till en passerande terrängbil ropar han, själv förvånad över känsloutbrottet: ”Är det inte underbart att vara lycklig!”

I samma stund, på golvet i deras lägenhet i Uppsala, förblöder hans och Ingrids dotter Linda. Dör förmodligen mycket hastigt eftersom inga spår visar att hon försökt förflytta sig. Hon kommer att ligga där i över ett dygn innan hon blir hittad av en nära manlig vän. Vid hennes sida finns en blodig och skräckslagen hund, hennes älskade Yoda.