Annons
X
Annons
X

Per Israelson: Läsning som blåser liv i drakar och demoner

Fantasyromaner kräver en lekfull delaktighet på ett sätt som är ­sällsynt inom andra litterära genrer. Erik Granströms nu avslutade fantasyepos ”Krönikan om den femte konfluxen” uppvisar påtagliga band till rollspelskulturen och dess aktiva skapande av fantasivärldar.

De fyra delarna i ”Krönikan om den femte konfluxen” utkom 2004–2016.
De fyra delarna i ”Krönikan om den femte konfluxen” utkom 2004–2016.

Fantasygenren har alltid haft ett nära förhållande till myten. Här har ofta litterärt stoff hämtats – Arturlegenden, keltiska sagor, nordisk och kristen mytologi utnyttjades exempelvis flitigt under ­genrens tidiga formering under 1960- och 70-talen – men framför allt har mytens muntliga berättande och kollektivistiska kultur bidragit med en modell för fantasy som litterär praktik. Modern fantasy inte bara använder förmoderna myter, den aktualiserar också en mytisk metod som i hög grad ifrågasätter och problematiserar en rad för moderniteten centrala begrepp, inte minst föreställningar om identitet, individualitet och kroppslig integritet. Överfört på det litterära fältet ser vi hur begrepp som autonomi och originalitet, men även den moderna läsar- och författarfunktionen, successivt måste omformuleras för att tillmötesgå fantasy­genrens specifika förutsättningar. Här ställer fantasy mytens deltagarkultur mot modernitetens konsumtionskultur.

Erik Granströms fantasyepos ”Krönikan om den femte konfluxen”, vars fjärde och avslutande del ”Vanderland” (Coltso) utkom förra året, ringar exemplariskt in denna kritiska spänning mellan myt och modernitet. Det blir här tydligt att fantasy på en rad avgörande punkter ifrågasätter det litteraturbegrepp som alltjämt dominerar den västerländska kulturen (ett begrepp som är knutet till den tryckta boken, vilket inte minst reaktionerna på ­Nobelpriset till Bob Dylan indikerade). Återanvändningen av myter inom fantasy visar hur tillsynes skilda kulturyttringar hänger samman, hur de kan vara enskilda meningsbärare samtidigt som de ­också deltar i sammansättningen av nya meningsbärare. För att på allvar förstå hur dessa öppna och deltagande texter fungerar krävs ett annat sätt att närma sig litteratur än hermeneutikens modell för tolkning.

Granströms krönikesvit antyder ett sådant till­vägagångssätt. Vid sidan av mytens muntliga berättande förankras här, häpnadsväckande effektivt, en deltagande läsart i rollspelets estetiska uttryck. Som berättande medium suddar rollspel – det vill säga de analoga, tärningsbaserade spel som uppstod i ”Dungeons & dragons” efterföljd mot slutet av 1970-talet – bitvis ut gränsen mellan enskilda producenter och konsumenter, till förmån för en kollektiv estetik. Det mest anslående med ”Krönikan om den femte konfluxen” – som också gör att verket sätter litteraturbegreppet i gungning – är att den stundtals blir just ett sådant medium, samtidigt som den omisskännligen behåller karaktären av litterär framställning.

Annons
X

”Vanderland” tar vid där den föregående delen ”Vredesverk” (2014) rundade av. Öriket Trakorien har just genomgått stora politiska omvälvningar, kejsaren har störtats, en fiendehär har erövrat ­rikets sydliga öar, medan dess nordligaste utpost, den arktiska kolonin Marjura, svämmar över av van­döda. Samtidigt utplånar mördarsekten RhabdoRana rikets matematiker och astrologer, och det förlorade och av gudarna fördömda riket Stegos återuppstår ur havets mörker, medan draken Blatifagus, legoarméer och okänd magi härjar i väst. Vid sidan av dessa – och en mängd andra – storpolitiska förvecklingar och komplikationer som alla tycks konvergera mot rikets mitt, pågår ett än mer komplext maktspel, i kulisserna så att säga. Den femte konfluxen närmar sig: en punkt i rumtiden vid vilken nästkommande epok kommer att bestämmas. Den som kontrollerar konfluxpunkten kontrollerar framtiden. Är det sagt, åtminstone.

Erik Granström. Foto: Cato Lein

I de tre första delarna (”Svavelvinter” från 2004, ”Slaktare små” från 2011, samt ”Vredesverk”) har ett stort antal figurer efter hand kommit till insikt om konfluxens avgörande karaktär, och här, kommen till berättelsens slutpunkt, är det i runda slängar dussinet intrigtrådar som löper samman. Liksom tidigare berättar Granström med humor och energi, i en egensinnig och för läsaren utmanande språklig hantering, där ord och meningsbyggnad stundtals framstår som givna och på samma gång fullständigt främmande. Det är ett språk och en stil som närmast omprogrammerar läsarens varseblivnings­apparat. Trots förekomsten av en mängd av fantasygenrens stapelvaror, är det alltså inte tal om någon dussinfantasy. Långt därifrån. Men det är heller inte här fråga om genreparodi – eller den sorts metafantasy som på senare tid nått viss spridning, genom till exempel Lev Grossmans ”Magikerna” (2009) – även om såväl parodi som metafiktion ges visst utrymme, liksom reflektioner kring mytens filosofiska funktion och dess kulturhistoriska förgreningar.

Erik Granströms krönikesvit fick faktiskt sin upprinnelse i ett rollspel. Efter att ha debuterat 1980 med romanen ”Smolles varuhus” – en absurd och surrealistisk skildring av livet på ett varuhus, men genremässigt inte fantasy – skrev Granström 1987 en så kallad kampanjmodul till det svenska rollspelet ”Drakar och demoner”, som fick titeln ”Svavelvinter” (vilket också är titeln på första delen i bokserien). Den fick sin fortsättning i ytterligare kampanjmoduler, tillsammans kallade ”Konfluxsviten”, som utmärks av filosofiska och litterära ambitioner och en tydlig vilja att experimentera med rollspelsformen. Det är först här som svensk rollspelskultur upphör att efterhärma brittiska och amerikanska förlagor, och blir en egen, livskraftig kulturyttring.

Ett nytt rollspel baserat på de första delarna i krönikesviten, även det kallat ”Svavelvinter”, utkom 2012, producerat av rollspelskollektivet Fria Ligan. Rollspelet, till vilket Granström även bidrog med nyskrivna texter, är representativt för den kulturella miljö i vilken svenska rollspel idag produceras och konsumeras. Där rollspel under framför allt 1980- och 1990-talen utgjorde en fungerande och stundtals lukrativ kommersiell marknad, är cirkulationen numera huvudsakligen en fråga om sociala nätverk. En stor del av de svenskproducerade rollspelen bekostas också, ofta mycket framgångsrikt, genom nätbaserad gräsrotsfinansiering (crowdfunding). Såväl estetiskt som produktionstekniskt ingår rollspel alltså i vad som ofta benämns som deltagarkultur.

Karta över Trakorien, till rollspelsserien ”Konfluxsviten”. Foto: Fria Ligan

Fria Ligans rollspel utmärks av en stark betoning på spelets berättande, där alla olika instanser som ingår i spelet – regelsystem, kampanjmodul, spelare och spelledare, liksom kartor och andra platsspecifika detaljer – är delaktiga i att skapa den värld till vilken den estetiska erfarenheten knyts. Roll­spelande som kulturell praktik kommer här mycket nära konstnärliga praktiker bekanta inte minst från ett modernistiskt avantgarde: performance, automatism och kombinationskonst.

Att ”Krönikan om den femte konfluxen” ingår i denna kulturella miljö är mer än bara en omständighet i ­verkets tillkomsthistoria. Här ges också insikter om den estetik som kommer till uttryck i verket. Snarare än att förmedla ett specifikt meningsinnehåll eller representera en enskild erfarenhet, fungerar krönikesviten som ett virtuellt system för att generera erfarenhet. Men till skillnad från hur en hermeneutisk läsart konsumerar text, i form av en meningstransaktion som lämnar såväl läsare som text opåverkad, blir läsningen av Granströms svit också till en fråga om att konfigurera och på samma gång konfigureras av texten. Här skapas ett läsande ­subjekt som inte längre är självständigt, utan situerat i ett specifikt sammanhang. En läsare som också leker, och görs till en del av leken.

I relation till de olika versioner av ”Svavelvinter” som har producerats sedan 1987 blir denna konfigurativa textualitet förstås särskilt tydlig: det finns helt enkelt inte en definitiv version av texten, och det är heller inte givet en gång för alla vem eller ­vilka som ligger bakom vad i texten. Här ingår ­krönikesviten i ett system av kollektivt skapande. Det är mot en deltagande läsart som böckerna strävar. Leken och skådespelet utgör en genomgående metaforik för existensen i krönikesviten. Identitet framställs som en flyktig och föränderlig egenskap, där flertalet rollfigurer genomgår namnbyte och kroppsliga metamorfoser, samtidigt som deras funktion i berättelsen skiftar. Här arbetar Granström med ett organiskt och kroppsligt bildspråk – där parasitens symbiotiska relation till sina värddjur representerar den deltagande läsarens relation till texten.

Genomgående, men kanske inte lika explicit i ”Vanderland” som i de tidigare böckerna, eftersöks också läsarens delaktighet med mer konventionella metoder, som allusioner till litterära verk och filosofiska och religiösa utsagor. Särskilt iögonfallande, och signifikativt för fantastikens historia, är det när magikern Shagul, som under hela krönikesviten har fungerat som berättelsens antagonistiska ­pådrivare, utbrister i ett nästan ordagrant citat ur William Blakes episka dikt Jerusalem: ”Jag är tvungen att skapa ett system om jag inte vill förslavas under någon annans vilja.” Repliken fälls just efter att Shagul, som har rövat bort delar av skapelsens bok och vars högsta mål är att radera det tecken med vilket hans existens bestäms, har fört ett filosofiskt resonemang om språkets skapande funktion. Han vill en gång för alla bli kvitt gudarnas inblandning – om det så medför världsalltets förintelse. Plötsligt, mitt i utläggningen, uppträder ett tomt uppslag, två blanka sidor, sånär som på den korta meningen: ”Jag kan höra blad vändas”.

Precis som William Blake genom sina illuminerade diktböcker eftersökte en form där läsaren tillsammans med boken sattes samman i en ny varseblivningsapparat, görs läsaren här, genom att kroppsligen sätta samman texten, helt enkelt genom att vända blad, till del av textens sinnliga erfarenhet. En lek med läsaren, en lekande läsare.

Annons

De fyra delarna i ”Krönikan om den femte konfluxen” utkom 2004–2016.

Bild 1 av 3

Erik Granström.

Foto: Cato Lein Bild 2 av 3

Karta över Trakorien, till rollspelsserien ”Konfluxsviten”.

Foto: Fria Ligan Bild 3 av 3
Annons
X
Annons
X