X
Annons
X
Recension

Den nya taxidermin Läsaren betraktas av dödens dubbla anlete

Hos den spanske barockförfattaren Baltasar Gracián, i hans misantropiska romanallegori ”El Criticón”, finns en bild av Dödens anlete. Ena halvan är blomstrande och mjuk, den andra är taggigt vissen och förtorkad. Mina tankar går till Gracián under läsningen av spanjorskan Mercedes Cebriáns briljanta prosadiptyk ”Den nya taxidermin” som nu utkommer på svenska.

Cebrián går inte lika långt i kategoriklyvande frenesi som sin grinige kollega nere i den kapsejsande imperiemonarkins 1600-hundratal, men hennes bok vilar på en flerskiktad dualism som känns urspansk. Allvaret under den lekfulla ytan präglas också av en tidlös oro över det mänskligas villkor i varje krisande samtid: också vi upplever hur vår världsbild vacklar och känner oss ensamma och utlämnade åt tidens gång, vare sig vi inreder fina hem eller gömmer oss bakom verkningsfulla masker.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X