Läs innantill, Schimanski

Under strecket
Publicerad
Annons

Folke Schimanski anmälde i en understreckare i SvD (1/2 2003) min bok ””Vi åker till Sverige”. De vita bussarna 1945”. Tyvärr innehåller Schimanskis artikel ett antal försåtliga antydningar, direkta felaktigheter samt ett avslutande generalangrepp mot mig om ”bristande akribi”.
Jag begränsar mig här till att endast anmärka på två exempel på Schimanskis arbetsmetod med försåtliga antydningar (det finns betydligt fler i hans artikel):
Schimanski skriver om Bernadotte-aktionen att genom denna ”väl [...] en hel del judar räddades” - ”Persson vill ha det till cirka 4 000”. Jag har med stöd av alla tillgängliga primärkällor fastställt att minst 4 000 judar räddades till Sverige genom Bernadotte-aktionen före krigsslutet 1945. Jag kräver att Schimanski pekar på källmaterial som visar att jag har fel.
Schimanski menar att ”det finns tecken på att Sverige från 1943 var berett att ta emot judar”. Han hoppar då jämfota över både Paul Levines utomordentliga avhandling som visar hur Sverige från 1943 aktivt verkade
för att rädda judar till Sverige och min skildring av UD:s erbjudande till Tyskland den 13 februari 1945 om att Sverige var berett att ta emot ”judar utan inskränkning” (s 123).
Värre är att det genom hela Schimanskis understreckare ilar ett stråk av illvilja mot Folke Bernadotte och det svenska räddningsarbetet 1945. På viktiga punkter har Schimanski helt fel.

Annons

Schimanskis ”intryck” är att Bernadotte satte ”arierna” främst. Det faktiska förhållandet är att ett stort antal källor påvisar att Bernadotte (och den svenska räddningspersonalen) inte gjorde någon som helst skillnad mellan ”ariska” och ”judiska” fångar.
Schimanski anklagar Bernadotte för att inte ha varit en ”fältherre som står bland sina mannar i frontlinjen” och för att rödakorspersonalen fick ta ”skiten ensamma”. Schimanskis beskyllning är enfaldig. Bernadotte var visserligen ledare för hela expeditionen men hade naturligtvis ansvar enbart för de avgörande politiskt-diplomatiska förhandlingarna. Det operativa ansvaret för expeditionens
räddningsarbete innehades av militära officerare, i mars av översten Björck, från den 5 april av majoren Frykman.
Sedan vidareför Schimanski den felaktiga uppfattningen att Bernadotte vid räddandet av kvinnorna från koncentrationslägret Ravensbrück ”nedprioriterade de polska judinnorna”. Detta är lögn. Som framgår av både Bernadottes rapport till UD och hans brev till lägerkommendanten i Ravensbrück skulle, efter räddandet av de franska kvinnorna (några hundratal), ”polskor, holländskor och belgiskor på lika fot” transporteras från Ravensbrück (s 355). Men långt viktigare är att av de minst 7 000 kvinnor som rödakorsexpeditionen faktiskt räddade från Ravensbrück var över hälften polskor och ungefär hälften judinnor.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons