Annons
X
Annons
X

Vinnarnovellen: ”Anton och jag”

Här är kärlekshistorien ”Anton och jag” av Ethel Blennow som vann SvD Juniors hederspris i tävlingen Lilla litteraturpriset.

SvD:s lilla litteraturpris
Foto: Sofie Ericson och Andrea Mojaš Ernsund

Tisdag. Ännu en vanlig skoldag. Ännu en dag med Anton. Ännu en dag med obesvarad kärlek. Det kan aldrig bli vi. Han är ju ihop med Alicia.

–  William. Det är mat.

Det är mamma som ropar.

Annons
X

–  Jag kommer, ropar jag tillbaka.

Mamma är den enda som inte kallar mig Wille. Jag har försökt säga till henne, men hon lyssnar inte.

Jag går ner. Mamma har lagat köttfärssås. Hennes specialitet som jag älskar så mycket, men jag är inte hungrig. Hon blir genast bekymrad och tror att jag är sjuk, så jag får gå upp och lägga mig. Jag har nog lite feber ändå, för jag somnar direkt.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Dagen därpå är det onsdag. Maia möter mig som vanligt på väg till skolan. Det har hon gjort sedan första klass, men hon är ju trots allt min bästa vän.

    Första lektionen är idrott. Jag hatar idrott. Vi ska spela spökboll, och efter tio sekunder har jag skjutit ner två stycken i mitt lag. Bakifrån hör jag någon ropa mitt namn. Anton. Jag vänder mig om och hinner precis se en boll komma susande mot mig. Smärtan i näsan kommer direkt, som om jag pressat en glödhet metallklump på den. Jag känner något rinna från näsan. Blod. Jag börjar gråta.

    Klassen kommer fram. Jag hör hur Felix och Jacob skrattar åt mig, åt att jag grinar.

    –  Sluta flabba då. Som om ni inte skulle börja gråta om det var ni som låg där.

    Rösten är arg och får killarna att sluta skratta. Jag tittar upp och ser Anton sträcka fram en hand.

    –  Hur gick det, frågar han.

    Jag slutar genast gråta, både av förvåning och fascination. Anton stod upp för mig. Anton frågade hur jag mådde.

    Jag mumlar att jag mår okej, men idrottsläraren säger att jag måste gå till skolsyster. Jag drar en suck av lättnad.

    –  Jag kan följa med honom, magistern, säger Anton.

    –  Jaja, men skynda dig tillbaka.

    Mitt hjärta gör ett glädjehopp. När jag går iväg med Anton börjar jag genast må lite bättre. Han mumlar något om Felix och Jacob och neandertalare. Jag känner mig glad.

    På matten har vi eget arbete. Jag kan inte låta bli att titta på honom då och då.

    Jag avslutar ett tal, sneglar på honom, men ser till min förskräckelse att han tittar åt mitt håll. Jag blir röd om kinderna. Men konstigt nog verkar han rodna lika mycket. Skäms han också? Tittade han medvetet på mig?

    Dagarna går, det blir söndag. Jag väcks av att mobilen ringer. Blir förvånad, för Maia är den enda som brukar ringa, och hon är sjuk. På skärmen står det ett främmande nummer, men jag svarar.

    –  Hallå, det är Wille, säger jag tveksamt.

    –  Hej, det är Anton, hörs det lika tvekande i andra änden av luren.

    Anton? Ringde Anton mig? Ringde Anton mig? Vad kan han vilja?

    –  Åh … hej.

    –  Hej … vad gör du i dag, frågar han.

    –  Ingenting, svarar jag.

    Åh, varför kunde jag inte ens ljuga om att jag hade ett socialt liv.

    –  Jaså, säger han med lite gladare röst. Vill du göra något? Jag har just skaffat Fifa 16.

    Även om jag hatar att utöva fysisk sport, så älskar jag tevespel. Men huvudsaken är att Anton vill vara med mig. Han har ringt mig på en ledig dag för att han vill hänga med mig. Glädjeruset forsar genom kroppen och får mig att svara:

    – Visst, jag kommer om en halvtimme.

    Jag lägger på, snabbduschar, klär på mig och äter en macka innan jag rusar ut genom dörren. Jag cyklar bort till hans hus. Adressen har jag kunnat hur länge som helst, även om jag aldrig har varit hemma hos honom. Jag ställer cykeln vid staketet och ringer på.

    Han öppnar. Ser snygg ut även i ofixat hår.

    –  Kom in, säger han.

    Han är precis som jag föreställt mig i fantasin. Vi spelar Fifa och går ut med hans hund.

    På måndagen är Maia tillbaka. När jag går på toaletten på rasten kommer hon springande mot mig med andan i halsen.

    –  Anton och Alicia … De har gjort slut …

    De hade … ett stort bråk …

    Det är hemskt, men jag kan inte låta bli att le. Anton är singel! Även om han aldrig skulle gilla mig på det sättet kanske vi kan hänga mer nu. Om han vill.

    Och det vill han.

    Vi träffas flera gånger i veckan.

    En dag, efter ungefär två månader, går vi på bio. Vi ska se den nya ”Star Wars”. Vi sitter bredvid varandra och om jag bara lutar mig fram några centimeter skulle jag kunna kyssa honom. Men jag vet att det skulle förstöra allt, så jag låter bli. Genom halva filmen lutar han sig mot mig. Jag vänder mig mot honom för att säga att popcornen är slut. Men han fortsätter framåt. Tar tag om mitt huvud, drar det närmare. Sedan trycker han sina läppar mot mina och kysser mig. Jag drar mig förvånat bakåt. Han verkar skämmas.

    –  Jag … börjar han, men tystnar när jag böjer mig fram och trycker mina läppar mot hans.

    Jag ler och vi håller hand resten av filmen.

    Ethel Blennow

    Annons
    Annons
    X
    Foto: Sofie Ericson och Andrea Mojaš Ernsund Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X