Annons
X
Annons
X

Lars Sjöbergs bevarade hus

När vissa klagar över sin vildvuxna villaträdgård, har andra hus i överflöd. Lars Sjöberg samlar inte bara på dem som hobby, det är ett kall. Så har han också under 40 år köpt nio hus – och nu senast en kyrka.

Lars Sjöberg.
Lars Sjöberg. Foto: KARIN GRIP

Kort i rocken och med fast blick står han på verandan och skrapar bort flagnad vitfärg från en gammal sörmländsk utdragssäng. Det är tidig förmiddag och bara någon plusgrad, men handen jobbar stadigt och systematiskt för att nå fram till den pärlgrå originalfärgen. För konsthistorikern och före detta museiintendenten Lars Sjöberg handlar det mesta i livet om att komma under ytan – om att gräva fram, ta tillvara och vårda.

Han skulle kunna vara en i mängden i den gryende folkrörelsen att renovera gamla gårdar och torp enligt korrekt byggnadsvårdsetik, men för Lars Sjöberg handlar det om något större. Så har det varit ända sedan han och hustrun Ursula Sjöberg som 25-åriga konststuderande lyckades övertala hans föräldrar att köpa den öde herrgården Regnaholm för 100 000 kronor. ­Sedan har det fortsatt av bara farten. I dag äger Lars Sjöberg nio hus – fem av dem var rivningshotade – och en kyrka.

Ett av husen blev deras bostad: den lilla herrgården Odenslunda utanför Upplands Väsby. På uppfarten står fyra bilar, rostiga och fyllda med gräsklippare, virke och bråte. Som den ambulerande husräddare han är, tycks Lars Sjöberg alltid vara på väg mot något av sina ställen. Och råkar en bil haver­era, får han fortsätta sin resa med en annan.

Annons
X

På Odenslunda har de huserat sedan 1974. Att bo på en miniherrgård från 1770-talet kan ju låta elegant, men första tiden levdes med torrdass i trädgården och rinnande vatten från ladugården, berättar Lars Sjöberg från den tillbyggda flygel som rymmer köket med sin öppna eldstad. ”Nu sätter jag på vatten. Te eller kaffe?”

Vi ses samma dag som det blivit känt att Skanska ska riva ett helt kvarter av kontorsfastigheter på Kungsholmen i Stockholm, byggda för 30 år sedan.

– Hållbarheten blir allt mer kortvarig på grund av kraven på lönsamhet. I många orter som expanderade med miljonprogrammen rivs nu lägenheter med rasande fart. Det märks mest i Stockholm, Göteborg och Malmö. Men Sveriges landsbygd håller på att dö väldigt fort. Kommunerna river allt de kommer åt numera för att sälja tomtmark, hävdar Lars Sjöberg.

Nu är det inte direkt miljonprogrammen som han vurmar för. Men just bristen för förståelse på varför hus rivs löper som en röd tråd när Lars Sjöberg med febrig frenesi räddar äldre bebyggelse undan rivning. Ett skäl till hans kall är vad han fysiskt upplevde i Stockholms innerstad på 1950- och 1960-talen.

– Jag förstod aldrig vitsen med att utradera så mycket äldre bebyggelse. Den första bok jag minns att jag bläddrade mycket i som ­liten var min morfars 1800-talsupplaga av ­Suecia Antiqua. Där kunde jag läsa om alla de där palatsen i Stockholm som jag sedan såg med egna ögon hur grävskoporna tog bort. 1960-talet var också tiden när många herrgårdsägare tyckte att stora hus inte var något man vill ha kvar.

Förutom att ha varit intendent på Nationalmuseum i 36 år, initierade han i början av 1990-talet Ikeas satsning på en 1700-tals­kollektion och var med om att grunda hantverksutbildningen Träakademien i Kramfors. Lars Sjöberg har också skrivit ett dussintal böcker kring kulturhistoria, två av dem har blivit internationella trendmarkörer för det svenska kulturarvet: Det svenska rummet och Svenska trähus, båda med foto av Ingalill Snitt. Men det är i deras tredje verk, Nio hus och en kyrka, som han för första gången släpper in läsaren i alla sina tio interiörer. Arbetet med boken har också resulterat i dokumentärfilmen En kompass mot skönhet, som visas på SVT senare i höst.

– Jag har ingen ideologi, men jag är förtjust i hus som jag ser är på väg att försvinna. Det har varit ett lite larvigt sätt att låtsas som att jag kan när ingen annan vill eller orkar. En ­illusion som jag är den första att genom­skåda. Men det kan vara lite kul ändå, som brukskontoret till Karlholmsbruk i norra Uppland som skulle bort före utgången av 2009. I livslögnens bevarande kan jag låtsas att jag ändå har räddat någonting.

Han beskriver att det kändes som en seger att mannen med den förstörda ekonomin och tummen mitt i handen kunde köpa ett hus från 1730-talet.

Att äga hus är för Lars Sjöberg inte samma sak som att bo i dem. Genomgripande renoveringar har han varken råd eller lust med. På så sätt är det delvis ett meningslöst ägande menar han, men det har i alla fall förlängt livet på husen några år. Under tiden hoppas han på att opinionen ska svänga.

– Vi måste lära oss att låta hus stå kvar ett tag till, även man inte har någon användning av dem just nu.

Han medger att det finns ett mått av egoistiskt ha-begär i allt det här hussamlandet. Men kanske är paradoxen med att ha skapat en internationellt uppmärksammad 1700-talsserie och visat upp vackra interiörer i böcker och exklusiva magasin att han har ökat suget utomlands för det lösöre som svensk landsbygd inom kort har dränerats på.

– Visst kan man anklaga mig för att jag har talat om vilka fantastiska möbler det finns i Sverige. Men gustavianska möbler är ju snyggast i världen.

Vari ligger skönheten för dig i 1700-talets stilideal?

– Skönhet är matematiskt beräkningsbar. Den handlar mycket om antikens proportionslära, återfödd under renässansen. Och den handlar om att räkna ut hur man mår bra i ett rum – takets höjd, hur fönster sitter i förhållande till väggytan. Det är också en ­aspekt av äkthet: är det riktigt trä eller bara skumplast? Vi vet ju att om en blomma är konstgjord är den inte lika vacker längre.

Förfallet och förgängelsen hos gamla hus sätter verkligen skönhet på sin spets, menar han. Deras möjligheter att åldras vackert bygger på att man inte snyggar till dem allt för mycket.

– Vi kan acceptera det naturliga åldrandet, för döendet är en del av livsprocessen. Det gäller även hus.

Du hinner ju inte med alla tio hus, skulle de inte må bättre av att vara bebodda?

– Jo, det är klart. Men det var ingen annan som ville ha den där kyrkan. Jag behöver inte äga allting, men jag måste hitta någon som vill någonting med dem.

Hur mycket är du i dem?

– Vad har jag gjort de senaste dagarna? I förrgår hamlade jag trän i Regnaholm. ­Måndagskvällen gjorde jag vad jag kunde i EFS–kyrkan Bollstabruk – och på söndag­eftermiddagen målade jag fönster- och dörr­foder på Regnaholm. Vi förväntar oss inte att våra barn ska ta tre ställen var. Det är rätt stora ­kåkar. När jag står framför huvudfasaden på Ekensberg är det 28 fönster, bara på en sida. Du såg kanske i filmen hur liten jag var på taket till Regnaholm. Nu ska jag upp och krypa där igen, men jag har lovat Ursula att skaffa ett ordentligt rep ut genom takluckan.

– Det hjälper inte, svarar hon.

– Jag brukar säga att det är ofarligt att leva om man samtidigt vet att människan är förgänglig. Det är ofarligt att kasta sig ut i nya projekt. Man kan visserligen misslyckas, men frågan är om misslyckandet inte är större om du inte har vågat.

– Det där låter lite övermodigt, kontrar ­Ursula Sjöberg.

– Det är kanske en huvudingrediens i din mans karaktär, säger han.

Övermodet skyller han på pappa, möbelsnickaren och slöjdläraren, som både kunde mura och bygga hus och som sonen försökte mäta sig med. Det var också i pappas hemmabyggda husvagn som familjen med en kulturhungrig mamma i spetsen på 1950–talet tog sig runt mellan svenska slott och italienska kulturskatter.

Där föddes Lars Sjöbergs intresse för form, funktion och konstruktion. Det var då han började se det moderna i en gammal 1700-talsmöbel, vilket skulle bli startskottet för Ikeas satsning på en 1700-talskollektionen med allt från matsalsmöbler till tyger och porslin.

– Ikea blev världsberömda och vi upplevde en triumf, inte minst i USA där allt tog slut i princip på en gång. Jan Stenbecks fru kom hit från New York med sju kvinnor. Jag åkte med de här miljardärskorna till herrgården Ekensberg och visade några tyger. Sedan åkte vi till Ikea i Kungens kurva där de köpte allt som fanns, några tusen meter. Det kom som en överraskning också för Ikea. Plötsligt blev de världens duktigaste möbeltillver­kare, i en tid när spånplattan tog över hela världen.

När blev kollektionen farlig för Ikea?

– När efterfrågan ökade. Det här var kanske några promille av deras omsättning, men man fick ett sådant genomslag för möbler i hållbart massivt trä. Det skulle ju kunna innebära döden för ett spånskiveföretag.

Lars Sjöbergs illusion om början på en ny tidsålder gick i kras. I  dag tycker han att vi går i precis motsatt riktning.

–  Man använder sig av en vokabulär som om vi är på väg mot ett hållbart samhälle. Vi diskar glasburkar, komposterar och åker två mil till närmaste återvinningsstation. Men det är inte sopsortering som skapar ett hållbart samhälle.

Samtidigt bubblar det upp nyöppnade byggnadsvårdsbutiker och kurser i allt från liehantering till konsten att kitta gamla fönster.

– Jo, människor längtar fortfarande efter att behålla gamla hus. Men slakten på husen har blivit en jätteaffär, det kallas för återvinning. I stället för att låta husen stå kvar på sina ursprungliga platser, har de mycket högre värde som fönster, gamla golv, ytterdörrar.

– Allra löjligast är de som river lador i Jämtland och gör möbler av dem och kallar det för återvinning. Det är den värsta formen av ­bedräglig kulturförstörelse man kan ägna sig åt. Jag är bara intresserad av att rädda hus på plats. Jag tillhör inte slaktmaffian. Vill du ha mer kaffe?

Vi går ut i trädgården, vadar bland äpplen och löv. Några egna odlingar hinns inte med. Lars Sjöberg har ständigt ett läckande tak på sina axlar.

– Med ålderns rätt blir ekonomin, kraften och den mentala orken sämre. Men jag tänker ”kan jag inte underhålla sex ställen kan jag lika gärna ha ett sjunde”. Och så vidare. Nu står jag med de här miljonlånen. Efter mig, syndafloden, säger Lars Sjöberg lakoniskt.

Att äga hus har blivit lite av en missriktad sport. Det är helt enkelt för många som hotas av rivning. Men nu har han bestämt sig för att inte skaffa fler.

– I våras fick jag reda på att jag hade en ­tumör i prostatakörteln. Jag åkte in på total­operation. Efteråt uppmanade de mig att inte lyfta så mycket som en tekopp. Nu har jag ­bestämt mig för att jag måste jobba igen alla de där förlorade månaderna.

– Jag har också varit väldigt mycket borta från familjen, särskilt blev jag mindre närvarande för vår yngste son. Därför är jag väldigt glad för att han har tagit tjänstledigt och ska jobba med mig varannan vecka. Jag har just slängt av tio takplåtar härute på tomten.

Är du besatt?

– Nja, det skulle väl vara av viljan att låta hantverket leva, säger Lars Sjöberg, tar ett stadigt grepp om kniven och skrapar vidare på sin utdragssäng.

Annons
Annons
X

Lars Sjöberg.

Foto: KARIN GRIP Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X