Annons
Recension

En läkares samveteLars H Gustafsson brottas med samvetet

När jag frågade min 15-årige son vad samvete är, var ”dåligt samvete” det första han kom på. När jag sedan bad honom utveckla saken sa han: ”Att känna hur andra människor har det, kanske”.

Publicerad

Det är ett suveränt svar som jag kan bygga min artikel om Lars H Gustafssons senaste bok En läkares samvete på. I den skriver han faktiskt att ungdomar han pratar med associerar ordet samvete till ”dåligt samvete”.
**
Gustafsson – en av Sveriges** mer stridbara barnläkare, som bland annat engagerat sig för de apatiska flyktingbarnen – skildrar samvetets historik i allmänhet och läkarens samvete och etik i synnerhet och jag tycker att författaren kommer fram till saker som ligger mycket nära min sons spontana, lite mer utvecklade svar. Gustafsson utforskar det fascinerande sambandet mellan tänkande, integritet, civilkurage och samvete, storheter som inte minst människor med makt över andra – såsom just läkare – bör reflektera över. Enligt Erich Fromm, den judiske utvecklingspsykologen som författaren återkommer till, har människan i äldre tider utvecklat sitt samvete i relation till auktoriteter såsom kyrkan och kungahuset. I en strikt samhällshierarki var det pyramidens topp som bestämde vad som var rätt eller fel. När normerna i det gamla samhället började upplösas blev människor oroliga och sökte enkla lösningar eller en annan sorts auktoriteter, som Fromm beskriver det hela i ”Flykten från friheten” (1941). En ny sorts överhet tog över definitionen av vad som var bra eller dåligt, samvetet blev ånyo auktoritetsbundet, hur ska man annars förklara uppslutningen kring totalitära ideologier i Europa under nästan samma period som den sekulariserade människan steg in på arenan?

Lars H Gustafsson associerar bland annat till Hannah Arendts bok om Eichmann, ”Den banala ondskan”. När jag själv läste boken var ondskan såsom den personifierades i Eichmann något trist och byråkratiskt, Gustafsson går rakt på pudelns kärna. Ondskan, såsom han förstår den utifrån Arendts bok, handlar mindre om det tråkigt byråkratiska hos Eichmann än om hans ”oförmåga att tänka, granska sitt liv och själv ta ställning till vad som är gott och ont”.

Annons
Annons
Annons