Annons
X
Annons
X
Ledare
Op ed

Lars Åberg: Segregationen i Malmö tillåts accelerera

Ledare gästinlägg
Utbrända bilar i Malmö. Syns alltför ofta.
Utbrända bilar i Malmö. Syns alltför ofta. Foto: Lars Dareberg

I Malmö skjuts det på gatorna; i huvudet, i ryggen, inte bara på kriminella konkurrenter utan på hela tilliten till att samhället fungerar och att dess institutioner löser de uppgifter de satts att ta hand om.

Efter det senaste mordet, på det hipsterfrekventerade Möllevångstorget, kom inrikesminister Anders Ygeman resande och förklarade att alla medborgare har ett ansvar och att man göder brottsligheten om man klipper sig för femtio kronor. Det är i någon mening sant, men samtidigt förskjuts ansvaret för den handfallenhet som råder i Malmö inte bara inför våldet utan också inför den långsamt och långsiktigt verkande segregationen.

Jag växte upp i ett ganska småstadsaktigt och kulturfientligt Malmö, och har från 1970-talet och framåt skildrat förändringarna i artiklar, radioreportage och böcker. Staden har sedan millennieskiftet utvecklats i både positiv och negativ riktning. Nya arbetstillfällen med högskolekrav skapas samtidigt som de arbetslösa utan utbildning blir allt fler. Klyftan mellan framsidan och baksidan vidgas och djupnar.

Annons
X

Här finns en väsentlig förklaring till att så stora resurser läggs på att presentera en positiv bild av Malmö. Det är lättare att försöka påverka bilden av förhållandena än att faktiskt se till att de förändras och förbättras.
Samtidigt som journalisterna som bevakar kommunalpolitiken successivt blir färre har stadshuset anställt 55 kommunikatörer.

Var tionde Malmöbo får försörjningsstöd och antalet som får långvarig hjälp väntas öka. Kan de, som hävdar att omgivningens beskrivning av Malmö är för mörk, verkligen vara nöjda?

Image är hårdvaluta i konkurrensen om företagsinvesteringar och skatteintäkter. Och Malmö har behov av fler invånare som betalar skatt; det kommunala utjämningsbidraget utgör en fjärdedel av stadens budget och till detta kommer ett omfattande stöd via landstinget och riktade statliga medel till bland annat skolorna. Trots att kommunen är starkt beroende av bistånd utifrån redovisades i bokslutet för år 2016 ett överskott på 962 miljoner kronor.

Än en gång lägger sig den glättade bilden över den glåmiga verkligheten.
Den senaste tjugofemårsperioden har Malmö haft den lägsta inkomsttillväxten per capita av alla svenska kommuner. I slutet av 1970-talet hade Malmö en skattekraft per invånare på 117 procent av riksgenomsnittet medan den i dag ligger på 85 procent. Arbetslösheten är dubbelt så hög som i landet i stort. Sysselsättningsgraden ligger på 65 procent, långt under rikssnittet. Var tionde Malmöbo får försörjningsstöd och antalet som får långvarig hjälp väntas öka. Kan de, som hävdar att omgivningens beskrivning av Malmö är för mörk, verkligen vara nöjda med de här siffrorna?

I dessa döljs också segregationen. De svenskfödda malmöiterna har samma förvärvsgrad som riksgenomsnittet medan förvärvsgraden för de utrikesfödda förblir låg. Här tycks det inte ske någon positiv förändring över tid. Både Tapio Salonen, professor i socialt arbete och medlem av den så kallade Kommissionen för ett socialt hållbart Malmö, och nationalekonomen Tino Sanandaji, aktuell med boken ”Massutmaning” (Kuhzad Media), pekar på hur skattebasen eroderar genom att de mångårigt arbetslösa kommit att utgöra en växande del av befolkningen.

Utvecklingen i Malmö bevakas bara ryckvis och en smula slumpartat av riksmedierna. Man dyker upp när blåljuset lyser upp vägarna till bostads-områden som Rosengård eller Seved. Den kontinuerliga, pågående tudelningen av staden väcker inte samma intresse trots att det är den som ger verklig anledning till oro. Även om staden är kompakt, med cykelavstånd till allt, berör ytterligheternas cirklar nästan aldrig varandra.

Här finns inte heller någon egentlig opposition; de borgerliga partierna visar ingen vilja att regera och den rödgröna majoriteten putsar på samma Malmöbild som högskolan och den stora morgontidningen. Det är som en besvärjelse, en åkallan av högre makter: våld och ondska ska inte få ta över. Lyft fram allt det positiva, klipp er aldrig för femtio kronor.

När en välrenommerad utländsk dagstidning i dagarna gör reportage om tillståndet i Malmö får dess reporter beskedet att kommunledningen inte ställer upp på intervjuer eftersom medier i utlandet bara skildrar staden i negativa termer. Det är en policy värdig Donald Trump.

Det är lätt att trampa folk på tårna i en stad där nästan alla vet hur det faktiskt ser ut, men alldeles för få ändå vill prata öppet om det. I Sydsvenskans recension av min nya reportagebok om segregationens konsekvenser, ”Framtidsstaden. Om Sverige imorgon blir som Malmö i dag, hur blir Sverige då?”, framställs jag som nazist. Det är naturligtvis osedvanligt grovt och tragikomiskt, men det ger samtidigt en antydan om både takhöjden och samtalsklimatet.

I alla likformiga strukturer förstår deltagarna vad som kan uttalas och vad som bör förbli förborgat. De gemensamma intressena gynnas av samsynen. Och på en plats med snabbt förändrad demografi blir det viktigt att inte peka ut nytillkomna väljargrupper som i något avseende avvikande eller problematiska.

Således har segregationen kunnat fortgå, och accelerera, under kommunalt överinseende och i fullt dagsljus. Reella sociala problem har i den påbjudna liturgin döpts om till utmaningar och möjligheter. Rosengård, en stadsdel med all möjlig statistik emot sig, bör enligt en handbok riktad till de kommunanställda kallas ”porten till integration”.

När en välrenommerad utländsk dagstidning i dagarna gör reportage om tillståndet i Malmö får dess reporter beskedet att kommunledningen inte ställer upp på intervjuer eftersom medier i utlandet bara skildrar staden i negativa termer. Det är en policy värdig Donald Trump.

Redan för 40 år sedan skrevs rapporter om skolsegregation, hög arbetslöshet och bekymmersamt bidragsberoende. Projekt sjösattes och avslutades och i de fall där de utvärderades blev slutsatsen ofta att ingenting hade förändrats. Projektindustrin växte med åren ändå till sig och miljarder passerade genom program som Blommanpengarna, Storstadssatsningen och Välfärd för alla. Inget av dem lyckades bromsa den tilltagande segregationen.

Det märkliga är att trots att problembeskrivningarna har funnits med så länge, blir irritationen så påtaglig när någon påminner om detta och påpekar att problemen växer. I ”Framtidsstaden” säger chefen för grundskoleförvaltningen att Malmö skulle behöva anställa hälften av alla lärare som utbildas i Sverige och chefen för lokalförsörjningsenheten förklarar att hemlösheten kommer att öka och att bostadssituationen är helt omöjlig. Polismästaren säger att det kan finnas uppemot 10  000 personer i Malmö som saknar uppehållstillstånd.

Om detta fortsätter de ansvariga politikerna att tiga. I all sin valhänthet och handfallenhet är Malmös kommunalråd kanske också ganska typiska. De personifierar ett utbrett svenskt förhållningssätt: man vet helt enkelt inte vad man ska göra eftersom man inte längre verkar veta hur man ska förhålla sig till den verklighet som fräter sönder alla bilder.

LARS ÅBERG är journalist och författare, aktuell med boken ”Framtidsstaden” (Karneval Förlag).

info@larsaberg.se

Annons

Utbrända bilar i Malmö. Syns alltför ofta.

Foto: Lars Dareberg Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X