Annons
X
Annons
X

Lärarna ska rekryteras ur eliten

KRÖNIKA | VÄRLDENS BÄSTA SKOLSYSTEM

Lärarinnan Gunilla Hammar-Säfström låter eleverna i klass 9A presentera sig, en i taget. De ska säga vad de heter och ge exempel på något de är bra på.

Det tar emot.

En flicka skruvar på sig och svarar till sist med en fråga:

Annons
X

– Kan jag inte få säga något jag är dålig på istället?

SVT-serien Klass 9A ska sändas i 13 avsnitt under våren, och det första gick i tisdags kväll. En grupp med prisbelönta lärare går in och tar över en avgångsklass i en av Malmös problemskolor; på en termin ska 9A utvecklas till en av landets bästa klasser. Det skulle ha kunnat bli idel tårfyllda konflikter och hjältedyrkan – hälften Supernanny, hälften Den elake kocken – men öppningsavsnittet nådde mycket längre än så. Det vågade dra ner på tempot, såg individerna utan att bli påträngande och hade plats för både värme och allvar.

En kort passage visar en konferens där både klassens nya och gamla lärare är med. Nu ska topplärarteamet få reda på vad för klass de tar över, och berömmet vet inga gränser: ”himla trevlig klass”, ”duktiga”, ”kastar sig över alla uppgifter med liv och lust”, ”god måluppfyllelse”, ”jättefina resultat”.

Då tar Stavros Louca från Rinkeby ordet. I förfjol utsågs han till Sveriges bästa mattelärare av Kungliga vetenskapsakademien, och nu undrar han om han hört rätt: ”Ursäkta, men när ni säger att de är jätteduktiga, vad menar ni med det?” Om alla superlativerna stämde borde klassen ligga minst på väl godkänt i genomsnitt, men där är man knappast. ”Hade jag varit rektor”, säger Louca, då hade jag frågat mig ”varför har de inte högre betyg dessa barn. Finns det någon vettig förklaring?”

Det verkar inte så. Tv-tittarna får i varje fall inte höra någon.

Klass 9A väjer inte för problemen. Den svenska skolan fungerar inte som den borde. Mattekunskaperna ”försämras dramatiskt”. Mer än 10 procent av niorna blir utan behörighet till gymnasiets nationella program.

Lösningar får man fundera över själv. Fast det är klart att serien vill pröva tanken att lärarna har en nyckelroll.

Och där tyder allt på att SVT skäller under rätt träd. Skoldebatten har handlat alldeles för mycket om pengar och alldeles för lite om dem som undervisar.

För några månader sedan lade de världsledande managementkonsulterna McKinsey fram en utomordentligt intressant studie. I How the world’s best-performing school systems come out on top granskas världens bästa skolsystem. Vad har de för gemensamma nämnare?

Ett antal fördomar kommer på skam. Det är inte resurser som avgör; i själva verket lägger ett antal av toppnationerna mindre pengar på skolan än genomsnittet. Det handlar inte om antalet studietimmar; mönsterlandet Finland har sen skolstart och korta dagar i de första årskurserna. Det handlar inte ens om att klasserna är små (i alla fall inte utanför lågstadiet).

Det handlar om lärarna.

I världens bästa skolsystem rekryterar man lärare bland de bästa universitetsstudenterna; det är svårt, fint och attraktivt att bli lärare. Man betalar rejäla ingångslöner (men inte nödvändigtvis höga slutlöner), och man ger lärarna mycket coachning och vidareutbildning. De bästa lärarna blir rektorer och lägger lejonparten av sin tid på att utveckla undervisningen; de sitter inte i kommunhuset på möte.

Lärarkvaliteten är så viktig att den blir ett argument mot små klasser. Ju mindre klasserna är, desto fler lärare måste skolorna rekrytera, och då kan man inte längre begränsa sig till de bästa.

Utöver lärarfrågorna finns enligt studien bara en viktig, gemensam orsak till hög kvalitet: tydliga krav och aktiv uppföljning på individnivå. Eleverna ska ha klart för sig vad som förväntas, och de som har det besvärligt ska få ambitiös stödundervisning så att de kan nå ända fram. De bästa tror många om mycket.

McKinsey kommer inte precis med något glädjebud till Sverige, som har lyckats utforma systemet nästan exakt som det inte bör vara. Här går drygt en sökande per plats på lärarutbildningen, att jämföra med 12–25 stycken per plats så sent som på 1980-talet. Intagningskraven och kraven under själva utbildningen är lika generande låga som ingångslönerna. Vidareutbildningen lämnar mycket övrigt att önska. Många svaga elever lämnas i fred med sina inlärningsproblem och lär sig varken läsa eller räkna ordentligt.

Efter sommaren kommer Sigbrit Franke med sitt förslag till ny lärarutbildning. Om hon inte får Skolsverige att kippa efter andan har hon tagit i för lite, och ändå är det inte nog: det tar ju åratal innan en bättre lärarutbildning gör avtryck på skolorna. Det behövs ett nationellt program, långt ambitiösare än lärarmiljarden, för kompetens- och löneutveckling.

Däremot behövs inga politiska beslut för att följa Stavros Loucas exempel och tala klarspråk om kunskap och okunskap. Det må vara bekvämare att prata runt och släta över, men att vara en god lärare är inte att snällt låtsas att det halvdana är lysande utan att väcka eleverns lust att bli bättre och ha förmågan att ta dem med på resan dit.

En elev som har haft riktigt bra lärare (och bjudit till lite själv) känner till sina brister – och vet att man är duktig på mycket.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X