Recension

Lara Croft: Tomb raiderLara Croft ­ oj, vad många bortkastade miljoner

Under strecket
Publicerad
Annons

Lara Croft, huvudperson i framgångsrika tv/data-spelet Tomb raider, materialiseras nu genom Angelina Jolie. Precis som i spelet är Lara Croft ett svart men välsvarvat får i den brittiska aristokratin, en frilansande arkeolog runt 30 som även försörjer sig på att skriva reseskildringar (tomb raider betyder gravplundrare). Hon har en egen herrgård, betjänt och är ett atletiskt underverk beväpnad till tänderna ­ som ramas in av ett spotskt leende á la James Bond. Intrigen, som är ungefär lika djuplodande som i ett, öh... dataspel, är inspirerad av såväl Indiana Jones som just Bond. Ondskefullt sällskap planerar att ta världsherraväldet med hjälp av dold, forntida mackapär inhyst i tempel i Kambodja. Lara blir indragen och inser förstås att hon måste sätta krokben för otäckingarna så att jorden förblir en fri planet.

Lara Croft är något så ovanligt som en kvinnlig actionhjälte. Tillämpar man feministiska teorier på henne framstår hon å andra sidan inte enbart som något positivt. Hon är visserligen självständig men också i högsta grad ett objekt. Laras höfter och bröst är Tomb raiders viktigaste komponenter och har svällt allt sedan spelet introducerades på marknaden 1996. I proportion till framgångarna: ju fler sålda spel = ju större tuttar.
Tyvärr är filmen även så långtråkig att man somnar. På spelets hemsidor finns detaljerade beskrivningar av Lara och hennes miljö, och det verkar som om man nöjt sig med dem, det är omöjligt att känna någonting för de stereotypa rollfigurerna. Det allra tråkigaste är att filmen håller sig med en imperialistisk ton som känns igen framför allt från Indiana Jones-filmerna och stinker lika mycket som deras äldsta förlagor: det tidiga 1900-talets ”exotiska” filmer.
Oj, vad många bortkastade miljoner...

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons