Annons

Lär ut danska i skolan!

Under strecket
Publicerad

SPRÅKSPALT | NORDISKA KONTAKTER

Det gick en rysning genom nordiska språkvårdare vid en nyhetsnotis för ett par veckor sedan: Ungdomens nordiska råd kan tänka sig att tala engelska på sina möten. I rådet finns representanter för alla politiska ungdomsförbund i Norden. I sådana sammanhang har språket alltid varit svenska, danska ­eller norska.

Rys lagom, säger jag. De skandinaviska språken försvinner inte som mellannordiska språk. Men utvecklingen är komplicerad.

Som första kontaktspråk går engelskan framåt. Inte bara islänningen på sitt första Stockholmsbesök och finnen i Oslo tar sig fram på engelska. (För femtio år sedan tog de sig inte fram alls – bara den grupp som tagit studenten och läst danska respektive svenska kom utomlands.) Även stockholmaren för första gången i ­Köpenhamn reder sig ofta bäst med engelska.

Avståndet i tal har också växt mellan de tre språken. Särskilt danskt talspråk har avlägsnat sig från skriften och därmed från svenska och norska. Att kage betyder kaka och kære kära är inte svårt när man ser orden. Men i tal inträder ett par ljudlagar: kort konsonant mellan två vokaler försvinner och obetonad slutvokal får samma uttal som den betonade stavelsens vokal. Resultatet blir alltså i båda fallen ungefär kää.

Annons
Annons

Man ska dock inte bara skylla på danskan. Alla nordbor har bytt samtalsstil. Ett par generationer tillbaka skilde folk mellan vardagstal och ett skriftspråksnära tal i mer officiella sammanhang. När de mötte nordiska kolleger på konferenser var det därför ­enkelt att falla in i sin bokdanska eller boksvenska. (Om man vill få en uppfattning om boksvenskan, kan man i förstamaj-tider erinra sig folktalare som Jan Myrdal och Sara Lidman från talarstolarna.) När offentligt och privat flutit samman talar ingen boksvenska i Ungdomens nordiska råd.

Å andra sidan har aldrig så många nordbor arbetat, studerat eller rekreerat sig i nordiska grannländer som idag. Köpenhamn är fullt av svenska hem­vårdare, i Norge fylls fjällhotell och fiskrenserier av ung svensk personal. Inte talar de engelska. Och danska är ett av de mest lästa B-språken i skolorna i Lund-­Malmö-regionen.

Engelskan är alltså språket för inledande kontakt, tillfälliga ­möten och kanske också alltmer de fina konferenserna. Men de nordiska grannspråken stärker hela tiden sin ställning i de allt ­tätare långvariga kontakterna.

Detta faktum borde sätta spår i nordisk språkpolitik. Det finns också en utomordentlig deklaration av de nordiska utbildningsministrarna från 2006. Den slår fast fem övergripande mål för nordisk språkpolitik, däribland ”att alla nordbor kan kommunicera med varandra, i första hand på skandinaviskt språk”.

Men vem bryr sig om den deklarationen? Utbildningsledare och skolpolitiker tror att globalisering är det samma som mer engelska. Det förblir därför ett sanslöst kompetensslöseri att det inte undervisas systematiskt i danska och norska i svenska grundskolor. Med 10–12 timmars undervisning per läsår skulle eleverna snabbt nå en nivå i läs- och hörförståelse långt över den i B-språk som tyska och franska.

Fiskrensarnas och hemvårdarnas nordiska språkgemenskap står alltså mot styrande samhällsskikts anglifierade globaliseringsyra. I språkhistorien brukar folket få rätt i det långa loppet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons