Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Aldrig fucka upp Lapidus har inga utmanare

HÅRDKOKT I den snabbt framtagna uppföljaren till ”Snabba cash” är Jens Lapidus språk lika effektivt och hans anslag om möjligt ännu mörkare. Trots en mindre övertygande avslutning konstaterar Eva Johansson att Lapidus är ensam i sin gren.

Jens Lapidus, författare och advokat, aktuell med boken Aldrig fucka upp, uppföljaren till Snabba cash.
Jens Lapidus, författare och advokat, aktuell med boken Aldrig fucka upp, uppföljaren till Snabba cash. Foto: JUREK HOLZER

Aldrig fucka upp

Författare
Genre
Prosa
Förlag
Wahlström & Widstrand

503 s.

Det hör inte till vanligheterna att en debutant dyker upp från ingenstans och vänder upp och ner på en hel genre. Men det var precis vad som hände när advokaten Jens Lapidus dundrade in i den svenska kriminallitteraturen med romanen ”Snabba cash”. Det var en hårdkokt och verklighetsosande skildring av Stockholms undre värld och rörde sig bland gangs­ters, knarklangare och Stureplansbrats. Inte en enda lugg­sliten eller livspusslande kriminalinspektör så långt ögat nådde. Lapidus hyllades av en glatt överrumplad kritikerkår och utnämndes raskt till Sveriges svar på James Ellroy och Dennis Lehane.

Nu är det dags för uppföljaren, Aldrig fucka upp, del två i en planerad trilogi. Utgivningen har före­gåtts av en synnerligen inten­siv pr-kampanj. Förlaget hoppas förstås göra mer snabba cash på sitt nya varumärke och lär ha legat på hårt för att få Jens Lapidus att klämma fram bok nummer två – mindre än två år efter debuten. En oroväckande kort tid. Ledsamt nog får jag farhågorna till viss del bekräftade, om än inte förrän ­ungefär halvvägs in i boken.

Precis som i ”Snabba cash” drivs intrigen av tre huvudpersoner, vars skilda öden så småningom blandas samman i en explosiv upplösning. Men den här gången har Lapidus flyttat fokus från Stureplan till Stockholms södra förorter, och anslaget är om möjligt ännu mörkare och tyngre. Några av gestalterna från förra boken dyker upp som bifigurer, juggemaffian regerar fortfarande i den undre världen och Radovan är fortfarande dess gudfader. In i hans kraftfält dras den kriminelle förortskillen Mahmud, den korrumperade polisen Thomas samt den störda före detta legosoldaten Niklas. Alla har de på ett eller annat sätt ett horn i sidan till samhället, alla drivs av en livsfarlig ambition att på egen hand ställa saker och ting till rätta.

Annons
X

Språket är på en och samma gång Lapidus styrka och svaghet. Det är drivet och effektivt med sina korthuggna, liksom avbitna meningar, pepprade med slang och jargong. Bitvis är det som att läsa ilsket komprimerade scen­anvisningar till en film. Det är helt kongenialt med innehållet och fullt i klass med förebilden Ellroy. Här finns också samma exakt inprickade detaljer om allt från vapen och kläder till miljöer och uttryckssätt som hos George Pelecanos. Men stackatostilen blir rätt tröttande i längden, som att ha en envetet dunkande liten hammare innanför pannbenet. Och efter 500 sidor är man rätt mörbultad.

På plussidan ligger också personskildringarna. Ingen av huvudpersonerna kan kallas sympatisk, långt därifrån, men Lapidus gör dem tillräckligt komplexa för att man ska bry sig om dem, ibland rentav hålla på dem. Jag uppskattar dessutom att när han nu väver in en polisman i sin berättelse väljer han en patrullerande ordningspolis och inte en kriminalare – till råga på allt en våldsam, halvfascistisk och ohederlig snut. Sådana är vi inte bortskämda med i svensk kriminallitteratur.

En bra bit in i romanen är den rejält spännande. Men långsamt tappar Lapidus greppet om sin skapelse. Han vill helt enkelt för mycket, och när inte bara kvinnomisshandel, trafficking och ultrafeminism ska klämmas in i handlingen, utan även Palmemordet med därtill hörande konspirationsteorier, sjunker allt ihop som en slarvigt bakad sufflé.

Den intressanta diskussion om moral, ansvar och rätten att i extrema fall ta lagen i egna händer som kan anas mellan raderna dränks fullständigt i larmet. Och slutscenernas stora uppgörelse är lika förutsägbart actionspäckad och blodstänkt som det mest fantasilösa Hollywoodmanus.

Ändå läser jag hellre Jens Lapidus än nästan vilken annan svensk kriminalförfattare som helst. Han lär snart få efterföljare, men hittills är han ensam i sin gren. Till sin tredje roman hoppas jag att han av förlaget får den tid att inte bara skriva i lugn och ro, utan också komprimera och putsa, som varje författare har rätt att kräva. Får han bara det kan det nog bli riktigt, riktigt bra.

Annons
Annons
X

Jens Lapidus, författare och advokat, aktuell med boken Aldrig fucka upp, uppföljaren till Snabba cash.

Foto: JUREK HOLZER Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X