Krönika

Karin Thunberg:Längtan tillbaka till landet växer sig allt större

Karin Thunberg

Å, tänk om jag var en sån som skrev bästsäljare i ödemarken – eller åtminstone älskade att hänga med kor. Som Mandelmanns på Österlen. Nu höstflyr jag mörkret till den storstad jag alltid längtar till. Och från.

Under strecket
Publicerad
Men jag vet också, det gör inte livet enklare, att när jag väl nått asfalten, trängseln, avgaserna – då vaknar drömmen om att åter få borsta tänderna under tyst stjärnhimmel, skriver Karin Thunberg.

Men jag vet också, det gör inte livet enklare, att när jag väl nått asfalten, trängseln, avgaserna – då vaknar drömmen om att åter få borsta tänderna under tyst stjärnhimmel, skriver Karin Thunberg.

Foto: Angelika Warmuth/AP
Annons

Mörkret rullar in allt tidigare över havet, knipsar av dagen med kylig beslutsamhet. Det blev dags att packa ihop sommarlivet, det som fick några extra veckor detta år. Ner åkte solklänningen som aldrig blev använd, böckerna som aldrig blev lästa – och över allt la sig min längtan.

Å, att få återvända till Stockholm. Suget efter asfalt och neonljus som funnits där sedan jag var flickan på en skärgårdsö som längtade in till allt som glimmade på andra sidan vattnet. Drömmen om biografer, caféer – och främmande människor. Anonymitetens skydd och svalka. Att man kunde dö ensam där på asfalten utan att någon brydde sig var inget jag lyssnade på. För mig var, och är, staden något annat. En plats där vi tillåts vara oss själva – inte den som andra tror, eller förväntar sig, att vi ska vara.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons