Annons
X
Annons
X
Kultur
Krönika

Isabelle Ståhl: Längtan efter krigets åska

I fredags skrev Anna Jörngården på Under strecket om författarnas krigsfeber sommaren 1914. Många längtade efter en ”krigets åska som skulle kunna riva sönder kvalmet”. Robert Musil kopplade sin krigsextas till upplevelsen av samhörighet och förbrödring – lyckan att som individ få gå upp i något större. Den övertygade pacifisten Stefan Zweig beskriver det rus som genomfar Wien efter krigsutbrottet. Tomas Mann skriver att civilisationen är stadd i stinkande upplösning.

Det verkar ha funnits en förhoppning om en renande eld som kunde tränga igenom tillvarons larm och brus, en klar, ren smärta som skulle göra världen ren och ny.

Dåtidens manliga författare fantiserar om att allt måste förgöras innan något nytt kan växa. De verkar tro att kriget ska återuppväcka alla sant mänskliga, ursprungliga värden och beteenden som gått förlorade i moderniteten; inte bara fosterlandet och manligheten, utan också ett slags verkligare, meningsfullare livsupplevelse som bara kan erfaras i våldet och dödens närhet. Livet är grumligt, oklart, brusigt, vagt och ingen kan förklara varför det pågår; men i kriget finns något, en hel värld, som är klarare och betydelsefullare än den man lever i, en värld där det händer något viktigare.

Annons
X

Jag tänker på ”Tiden second hand”, där Svetlana Aleksijevitj intervjuar människor om deras tomhet efter sovjetimperiets fall. Någon säger att livet måste vara hårt och torftigt, för då höjer sig själen och inser att den inte tillhör denna världen – ju smutsigare och blodigare, desto mer utrymme får den. De som levt större delen av sina liv i Sovjet vill höra att de har levt ett storslaget liv som inte var meningslöst, att de trott på saker som varit värda att tro på. ”…men från alla håll och kanter får de höra att deras liv var rena skiten och att de inte hade annat än hemska missiler och stridsvagnar.”

Människorna som Aleksijevitj möter är i exil i sitt eget land, sin egen tid: den här världen är inte deras, den är främmande och underlig och de kan inte längre finna någon mening.

Många av dem talar om den betydelse som litteraturen får efter imperiets fall. Gatorna har bytt namn och statyerna är krossade, men dikterna och orden i böckerna står kvar. Alla minns de viskande samtalen på nätterna då man samlades i någons kök och läste Tjechov. De minns den kraft som orden hade i en tid då de ofta blev förbjudna. Poeter kunde fylla en hel stadion. Sådana tillställningar bevakades av ridande polis. Orden togs på allvar, de betraktades som handlingar. Litteraturen var ett lika starkt kitt människor emellan som sporten är i Sverige i dag.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    När sovjetimperiet fallit var det litteraturen det som gav människor känslan av att fortfarande befinna sig på samma plats, i samma tid. Den skänkte livet värdighet, en känsla av något annat, något bättre.

    Rösterna i ”Tiden second hand” talar om något storslaget och grandiost som förgåtts och ersatts med en växande hunger efter pengar och upplevelser. Många fördömer det nya systemets ytliga längtan efter världslig bekvämlighet. Ingen tänker längre på något storslaget eller grandiost – nu vill man ha något mänskligt och normalt, något vanligt. ”Vi hade fått nog av storslagenhet! Men det storslagna kunde man erinra sig ibland … när man drack vodka … Att vi var först i rymden … att vi byggde världens bästa stridsvagnar, fastän vi saknade både tvättmedel och toalettpapper.”

    Skyddsrummet i mitt hus används som förråd. Jag lever i en skyddad värld, i ett extremt privilegierat socioekonomiskt skikt. Ändå, och kanske just därför, lyssnar jag bara på musik där kriget är den återkommande metaforen för tillvaron: en blodröd himmel, blodlukt, dieseldöd, svartbränd vildmark, sinnen dövade med avgas och sprit. ”*Det finns bara krig”, *som industrimetalbandet Raubtier sjunger. Jag vet inget värre än dramakomedier – jag avskyr när det mörka måste tonas ljusare med en comic relief. Livet har ingen comic relief! Det finns inga skyddsrum.

    Det behövs inga missiler, inga marscher eller hymner till ”nationen” och ”blodet” - allt det stora och betydelsefulla finns ju redan här, alldeles i närheten, i blodet som rusar genom oss. Och det behövs inte ett krig för att göra livet till konst – det görs ju redan av författarna.

    Isabelle Ståhl

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X