Annons
X
Annons
X
Ledare
Krönika

Victoria Seemann: Långt mellan väljare och vald

Inne i riksdagen lever många politiker i en egen verklighet.
Inne i riksdagen lever många politiker i en egen verklighet. Foto: Jessica Gow/TT

Inför en valrörelse är alla politikers högsta önskan att just deras frågor ska stå på dagordningen. Det sägs att om välfärdsfrågor är i centrum av debatten vinner Socialdemokraterna, och att Moderaterna vinner om jobb och ekonomi diskuteras mest.

Hur blir det då om invandring blir den viktigaste frågan i valrörelsen 2018? Många befarar att valet kommer att bli en slags folkomröstning om Sverigedemokraterna. Sedan valet 2014 har partiet stärkt sin position. Från de dryga 13 procent de fick i valet till ett väljarstöd på 16,8 procent (SvD/Sifo februari 2017). I vissa mätningar har de till och med varit andra största parti.

"Under 2016 kunde vi i vår del av världen bevittna en folklig resning mot det sedan decennier dominerande vänsterliberala etablissemanget", sade Jimmie Åkesson (SD) i årets första partiledardebatt i Riksdagen (11/1-17). Han syftade på att Donald Trump valts till amerikansk president och att britterna röstat för utträde ur EU. I tidigare intervjuer har han bekräftat att han anser Sverigedemokraterna vara en del av upproret mot etablissemanget.

Annons
X

Har etablerade partier varit så mycket i otakt med sina väljare att de tillsist gjort sig irrelevanta? Inom den statsvetenskapliga forskningen har man undersökt åsiktsrepresentationen mellan väljare och valda. I kapitlet "Representerar riksdagen svenska folket?" från Mikael Gilljam och David Karlssons bok "Svenska politiker" (Santérus, 2014) konstaterar statsvetaren Sören Holmberg att en slumpmässigt vald riksdag åsiktsmässigt hade representerat svenska väljare på ett bättre sätt än de som väljs i riksdagsvalen.

Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet, argumenterar därtill för att det finns ett väldokumenterat representationsgap just i frågor som rör brott och straff, flyktingmottagning och EU (Statsvetarbloggen Politologerna 8/12-16).

Skillnaden i andelen som anser att det vore bra eller ganska bra att "ta emot färre flyktingar" har varit substantiell så länge mätningarna funnits. Sedan tidigt 90-tal har mellan 41 till 65 procent av det svenska folket velat ta emot färre flyktingar. Bland riksdagsledamöterna är det endast mellan 6 till 17 procent som tyckt samma sak.

Stäng

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Hur kommer det sig då att ett sådant stor åsiktsgap kunnat bestå över drygt två decennier utan att väljarna i någon större utsträckning reagerat? Svaret är att väljare, trots åsiktsgapet, fortfarande tyckt att den förda politiken varit bra.

    Som Ekengren Oscarsson poängterar visar de svenska valundersökningarnas besöksintervjuer att en stor majoritet av väljarna inte haft speciellt starka åsikter i frågan. Under 1990-talet är det bara var femte väljare som spontant nämnt något parti över huvud taget när man frågat vilka som har en bra respektive dålig invandrings- och flyktingpolitik. År 2014 hade den andelen växt till var tredje väljare.

    I andra mer övergripande frågor, som välfärdsstatens omfattning och skattetrycket, stämmer politikernas åsikter i Sverige väl överens med väljarnas. Det kan förklaras med att dessa frågor sedan en lång tid tillbaka stått högt på den politiska agendan och att politiker som över tid haft alltför avvikande ståndpunkter inte vunnit tillräckligt stöd.

    I och med flyktingkrisen har frågor om invandring blivit hetare än på länge och därmed har åsiktskillanden mellan politiker och väljare blottats. Sedan 2014 har dock politikerna börjat anpassa sig. Det syns tydligt genom att de två största partierna i respektive block numera förespråkar restriktiv invandring, gränskontroller, förbud mot tiggeri, hårdare straff på en rad områden och så vidare.

    Men Sverigedemokraterna sitter alltjämt med trumfkortet. De etablerade partierna kritiseras för att ha varit världsfrånvända och i otakt med verkligheten. Varför lyssnade de inte tidigare? Hur kommer det sig att så många politiker, samtidigt, missade att plocka upp betydelsen av invandringsfrågan?

    Erik Lakomaa, forskare i ekonomisk historia vid Handelshögskolan, undersöker i kapitlet "Att förstå politisk risk och politiskt beslutsfattande" i "Risker och riskhantering i näringsliv och samhälle" (Wahlund, 2016) teorierna bakom varför väljare och politiker inte tycker likadant.

    En förklaring är att det politiska systemet inte är fullt konkurrensutsatt. En rad inträdeshinder som fyraprocentsspärren för att komma in i riksdagen gynnar etablerade partier. Inne i värmen tenderar politiker sedan att tolka information till sin egen fördel och påverkas av uppfattningar som andra politiker har. Kostnaden att gå emot ett förslag som stöds av andra politiker kan i många fall vara större för den enskilde ledamoten än att gå emot de egna väljarna. Så skapas en klyfta mellan väljare och valda.

    Lösningen kan skönjas om man tänker sig att en genomsnittlig väljare satt bredvid varje riksdagsledamot när det var dags att rösta om exempelvis höjd skatt eller invandring. Enligt Lakomaa slår den så kallade närhetseffekten åt andra hållet om väljaren, snarare än andra politiker, uppfattas som mer närvarande i det politiska beslutsfattandet.

    Botmedlet för politiker som tappat förankringen till sina väljare, och därmed missat omsvängningen i opinionen, bör därför vara att söka öka närvaron bland sina väljare så mycket som möjligt. Vallöften skapar exempelvis mer trovärdighet ju konkretare de är, just för att de sedan är lätta för väljare att utvärdera.

    Sammantaget är åsiktsskillnader mellan väljare och valda ingenting nytt. Att en typ av klyfta nu synliggjorts, den om invandringen, behöver inte betyda att Sverige står inför en massiv populistisk rörelse som av amerikanska mått kommer att ta över.

    En vitalisering av demokratin, där de folkvalda bokstavligen talar med så många väljare som möjligt, är de långa och gångbara vägen för att vinna tillbaka förtroendet och landa med fötterna på marken.

    Victoria Seemann avslutar med denna krönika sin praktik på ledarredaktionen.

    ledare@svd.se

    Annons

    Inne i riksdagen lever många politiker i en egen verklighet.

    Foto: Jessica Gow/TT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X