Annons

Marianne Rasmuson:Långt liv i hälsa uråldrig dröm

Trots att medelåldern stiger kontinuerligt har den maximala åldern som enstaka individer uppnår inte blivit märkbart högre. Forskningen har identifierat en rad avgörande molekylära mekanismer men åldrandets grundläggande orsaker gäckar ännu forskarna.

Under strecket
Publicerad

Gerontologin, forskningen om åldrandets orsaker, är en ung vetenskap. Inte förr­än på 60- och 70-talen påbörjades systematiska studier av mental och fysisk hälsa vid högre åldrar. Men det är framför allt den molekylära erans alla möjligheter som vidgat vårt vetande. Cellulära studier på olika organismer, från bakterier till människor, har avslöjat ett antal faktorer som gör oss skadebenägna på äldre dar. Flera av pionjärerna inom gerontologin som uttalat sig om forskningsfältets framtid påpekar dock att det krävs en helhetssyn för att komma längre och angripa den kanske mest väsentliga frågan: hur stark är kopplingen mellan åldrande och sjukdom? Vår önskan att förlänga det friska åldrandet innebär ju att så mycket som möjligt hålla dessa företeelser åtskilda.

Alla människor åldras, men alla åldringar är inte sjuka och sjukdom kan drabba även de yngre. Studier av celler, organ och vävnader visar att de under vår levnad utsätts för en stegvis ansamling av mole­kylära och cellulära skador. Den samlade effekten av dessa minskar successivt sannolikheten för överlevnad. Om vi undkommer yttre faror och sjukdomar lever vi tills den maximala livslängd uppnåtts som begränsas av fortgående försämringar av vår livskapacitet. Med stigande ålder ökar risken att dö, och från 30-årsåldern fördubblas den för varje 7–8-årsperiod. Senare års statistik har visat att det inte tycks finnas någon plötslig dödlighetsökning efter en viss ålder, vilket man tidigare trott.

Annons
Annons
Annons