Recension

StålLångt från klichéernas Toscana

SAMTIDSKRITIK Under Silvia Avallones färgstarka skildring av vuxenblivande, drömmar och uppror ligger en ilska över sakernas tillstånd i ett samhälle som nästintill gett upp, skriver Paulina Helgeson.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Silvia Avallone.

Silvia Avallone.

Foto: Stefano Lorefice/NATUR OCH KULTUR
Annons

Silvia Avallones Toscana ligger så långt ifrån klichéns böljande kullar, blommande olivlundar och resereklamsestetik man kan komma. Stålverket ligger där istället, som ett bultande hjärta, inte långt ifrån de nedgångna hyreshusen på Via Stalingrado. Där kissar barnen obekymrat i trappan, bredvid knarkarna som injicerar heroin.

I ett av husen bor Anna och Francesca, de 13-åriga och symbiotiskt oskiljaktiga vännerna, som tillsammans balanserar på tröskeln till något annat än barndomens i alla fall relativa trygghet. Avallone beskriver i romanens början, med en nästan besvärande voyeuristisk detaljrikedom, hur männens och pojkarnas blickar följer de båda på stranden, och hur de i sina lekar både utmanar och speglar sig i de betraktande ögonen.

Annons
Annons
Annons