Annons

Linda Pérez:Länge leve de otrendiga vinerna!

Publicerad

En gång i tiden gjorde vinbonden sitt vin utefter naturens förutsättningar och sin filosofi. Därefter försökte vinbonden sälja sitt vin. Detta kanske låter som en självklarhet, men idag är det inte ovanligt att omständigheterna ser helt annorlunda ut. 

Vinproduktion går numera att dela in i två kategorier. Vi har vinproducenter som lyssnar till jord och hjärta och så har vi vinproducenter som lyssnar till pengar, trender och försäljningskampanjer. Det finns givetvis mellanting men jag kommer att spekulera kring den senare av dessa två ytterligheter.

Att följa en trend ses ofta som det enklaste och mest direkta sättet att locka till sig uppmärksamhet och säkra försäljning. Jag kan inte längre räkna hur många producenter som har hakat på hypen kring de ljusrosa rosévinerna från Provence. Och för att inte tala om alla de smygsöta italienska vinerna som fyllt mejlkorgar med överväldigande positiva utrop och därefter butikshyllor med flaskor de senaste åren. Försäljningssiffrorna har säkerligen varit pråliga. Men är de långsiktiga? Och hur påverkar dessa trender vinet?

Annons

En vinvärld som bygger på att följa trender och tjäna snabba pengar dödar vinernas mångsidighet.

Jag är inte först med att skriva att vinet inte skulle fascinera världen lika starkt om det inte fanns en mångfald. Och att en vinvärld som bygger på att följa trender och tjäna snabba pengar dödar vinernas mångsidighet.

Majoriteten av de vinersom kvalar in från Systembolagets beställningssortiment till fast sortiment är ingen fröjd att prova. Här stirrar ofta en hel arme av likgiltiga flaskor ut i provningslokalen, många med ett delvis torkat inre och ett påklistrat yttre.Är det här vinerna verkligen värda en fast lansering undrar jag? Är de goda? Intressanta? Prisvärda? Eller bara väl marknadsförda?

Den så omtyckta ripasson skapades av det italienska vinhuset Masi. Masi lät en valpolicella från 1964 jäsa ytterligare en gång tillsammans med druvskal från husets amaroneproduktion. Vilken enorm succé det blev, inte minst i Sverige. Masi kämpade för ensamrätt på namnet ripasso, men fick avslag och så småningom fylldes marknaden av en hel drös ”ripassoviner” av skiftande kvalitet. Masi valde därför storstilat att gå vidare och lämnade namnet ripasso till sitt öde. Och med några undantag så kan de viner som idag kallas för ripasso, appassite, appassimento och så vidare liknas med ett stigande tidvatten gjort på likgiltiga viner med den gemensamma nämnaren att de tillverkas på någon form av torkade druvor och har mer än tre gram socker per liter i sig. Resultatet av världens första (officiella) ripasso heter idag Masi Campofiorin och har stått stabilt på vår marknad sedan 1994.

I dag har vi en sida av vinbranschen som älskar vin och främst lutar vinaffären mot sin passion och så har vi en annan sida som enbart vill tjäna pengar och lutar sig mot trender och försäljningskampanjer. Jag förstår och respekterar att båda sidor finns. Men för att slippa mättas av en marknad fylld av ensidighet har jag en vädjan: Gör inte som alla andra. Bygg din affär på en egen väg som leder till ett hållbart och stärkande inflytande över människor, vinkonsumtion och vår jord. Respektera den fantastiska jordbruksprodukt som vin är och skapa framgång genom en idé som berikar, inte dödar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons