Annons
X
Annons
X

Lotte Möller: Lång väntan på sista vilan för den döde

BEGRAVNING. I andra länder skjuts allt annat åt sidan när en nära vän eller anhörig gått bort. Hos oss tycks det ha blivit tvärtom: en av de vanligaste frågorna på begravningsbyråerna är hur länge det går att vänta.

En tv-serie som många minns hette
Världens modernaste land, där Fredrik Lindström granskade den svenska mentaliteten och hur svenskar skiljer sig från andra folk.

Ska han göra fler program kring samma tema – man kan alltid hoppas att han inte fastnar På spåret – kan jag tipsa om en alldeles unik svensk företeelse: den långa tid som förflyter mellan död och begravning, eller ”gravsättning eller kremering” som det heter på fackspråk. I riksgenomsnitt är väntetiden 18 – 19 dagar. I Stockholm är den 33 dagar. Världsrekord! Inte i något annat land är det möjligt att vänta i veckor eller till och med i månader med att slutförvara en avliden.

Men det är tyvärr inte något att yvas över. Av allt konstigt som vi svenskar har för oss är detta det allra svåraste för utlänningar att förstå och acceptera. I andra länder är det självklart att dödsfall och begravning utgör ett sammanhängande flöde. När någon har dött söker sig släkt och vänner omedelbart till varandra. Gemenskapen ger tröst och först när begravningen är överstånden kan man på allvar börja sörja.

Annons
X

Förklaringen till att svenskar fungerar annorlunda påstås ibland – inte minst av präster – ha med vårt karga klimat att göra. Förr gick det ju inte att gräva gravar så länge det var tjäle i jorden och därför fick de döda ligga i uthus och bodar i väntan på lämpligare temperaturer. Så småningom blev det en del av det svenska kynnet att ta det lugnt med att få de döda i jorden.

Resonemanget haltar betänkligt. Folk dog inte bara vintertid utan också mitt i rötmånaden, då det knappast var lämpligt att behålla en död ovan jord i mer än några få dagar. Varför skulle då vinterns villkor bli norm? I Norge, för att ta ett land vars klimat knappast är annorlunda än vårt, begravs eller kremeras man normalt inom åtta dagar. Året om. I Danmark gäller samma sak och i Holland sker begravningen som regel inom bara fem dagar.

Det är inte klimatet som avgör hur länge man väntar med en begravning, utan lagstiftningen. Religionen är självklart också en viktig faktor, men exemplen här gäller enbart protestantiska länder och skillnaderna mellan oss och våra grannar beror alltså inte på trostillhörighet.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    I den svenska begravningslagen står att ”stoftet efter en avliden eller en dödfödd skall kremeras eller gravsättas snarast möjligt och senast två månader efter dödsfallet”, medan den norska
    gravferdsloven kapitel 2, § 10 och 12 stadgar att kremation eller gravsättning ska ske senast åtta dagar efter dödsfallet. Enligt det danska kyrkoministeriets
    cirkulære om begravelse og ligbrændning är det också åtta dagar som gäller, inklusive dödsdagen.

    Men det är inte enbart paragrafer som styr väntetidens längd utan också dekorum, känslan för vad som anses passande. I Finland finns ingen bestämd tidsgräns. Lagen anger bara att en begravning ska ske utan onödigt dröjsmål, vilket allmänt tolkas som högst femton-tjugo dagar. En längre väntan uppfattas som egendomlig eller direkt stötande.

    I andra länder och kulturer skjuts allt åt sidan när en anhörig eller nära vän har avlidit. Begravningen går före konferenser, julfirande, semestrar, femtioårskalas, affärsmöten, kurser, resor och allt annat som är inbokat. Men hos oss tycks det ha blivit tvärtom. På begravningsbyråerna är en av de vanligaste frågorna hur länge det går att vänta, och så bläddras det frenetiskt i kalendrar och filofaxar.

    Frågor om vad som konkret händer med den döda kroppen fram till begravningen tycks däremot vara sällsynta. Ändå borde det vara självklart att ta hänsyn också till det när datum ska bestämmas. Detta är inte platsen att beskriva processen närmare, men jag vill bara nämna att även om en människa är död finns det liv i kroppen, trots bårhusets kylskåpstemperatur. Mängder av bakterier gör det som bakterier brukar göra med kött som får ligga. I Stockholm balsameras därför rutinmässigt – en giftig och miljöskadlig procedur – vilket dödsboet kan få betala upp till tusen kronor för.

    Det är emellertid inte bara fulltecknade anhörigscheman som orsakar de långa väntetiderna. De gånger familjen önskar att begravningen ska ske snabbt – det förekommer också – visar det sig vara omöjligt, i synnerhet om det är en kyrklig ceremoni som önskas. Byråkratiska och andra hinder tornar upp sig .

    Första bromsklossen kan vara en läkare som dröjer med att skicka in det dödsbevis till Skatteverket som är villkoret för att det överhuvudtaget ska bli en begravning. Skatteverket i sin tur behöver kanske lite tid på sig för att utfärda det gravsättnings- och kremeringsintyget som också behövs. Betydligt mer tid behöver prästen som ska kontakta de anhöriga för sitt obligatoriska sorgesamtal: tio arbetsdagar i Stockholm, i exempelvis Lund fem arbetsdagar. Men den stora fördröjningen beror, framförallt i Stockholm, på köerna till kyrkor och kapell och – hör och häpna – till församlingshemmen om det ska drickas kaffe där efter ceremonin.

    Begravningstider erbjuds i de flesta storstadsförsamlingar från tisdag till och med fredag. Föga överraskande önskar flertalet anhöriga fredagar. Men, som Stockholm stifts nya biskop Eva Brunne uttryckte saken i en intervju i DN i höstas, finns det bara ett begränsat antal fredagar per år. De lika många lördagarna är, utom på några få platser i landet, vikta för bröllop och barndop. Om det dessutom finns önskemål om en särskild präst och en särskild kyrka får man ta konsekvensen – en lång, lång väntan – även om det går hårt åt respekten för människokroppens värdighet.

    I höstas träffade jag en dansk begravningsentreprenör som just hade varit i Malmö för att hämta en avliden på bårhuset vid MAS. Hon var djupt skakad över hur många döda där var samlade, ”som efter en tsunami”, och fann det skamlöst att somliga inte ens hade något över sig. För att överhuvudtaget komma fram måste man skjuta undan bårar med lik.

    I fjol presenterade Kulturdepartementets begravningsutredning sitt betänkande
    Några begravningsfrågor (SOU 2009-79) – nu ute på remiss – som bland annat tar upp frågan om tiden mellan dödsfall och gravsättning eller kremering. Där konstateras, helt förnuftigt, att de nu tillåtna två månaderna är för lång tid. Bland annat kostar bårhusdriften skattebetalarna stora belopp och balsameringarna medför en rad miljö- och arbetsmiljömässiga problem. Därför föreslår utredningen att tidsfristen halveras till en månad (även det en världsunikt lång väntan), men att anstånd
    med ytterligare en månad (min kursivering) kan beviljas om till exempel en anhörig har förhinder eller om särskilda önskemål om lokal eller präst inte kan uppfyllas.

    Så var det med den halveringen. Ifall morbror Gunnar har beställt en semesterresa kan det också i framtiden var skäl nog för att få uppskjuta mammas begravning tills han kommit hem.

    Det kan tyckas märkligt att utredningen inte har tagit reda på ens hur våra grannländer Norge och Danmark klarar av att begrava sina döda inom åtta dagar och på det viset slippa de hemska storbårhus, som vi även i fortsättningen kommer att behöva om förslaget går igenom. Men ointresset för andra länders lagar, bestämmelser och sedvänjor kring begravningar är kompakt även bland kyrkans folk, forskare och jurister. Inom begravningsbranschen finns det dock ett visst internationellt samarbete. Det är nödvändigt eftersom utlänningar dör i Sverige och svenskar gör det utomlands, vilket kan ställa till med en mängd byråkratiska och praktiska problem.

    Nu föreslår utredningen att en avgift ska kunna tas ut för bårhusförvaring som överskrider den tillåtna maxtiden. ”Denna ordning kan i någon mån bidra till att hålla förvaringstiderna nere.” En from förhoppning. Den nuvarande övertidsavgiften, som tas ut efter två månader, varierar mellan landstingen men brukar hålla sig kring åttio kronor per dygn. Den lär inte kunna bli mycket högre med en ny ordning och ett par tusen kronor för en extramånad ter sig knappast avskräckande med tanke på hur mycket en begravning kostar. Bara en normal dödsannons går ju på tusentals kronor.

    Tiden mellan död och begravning brukar räknas i timmar, dagar eller som högst veckor. Här i de stora lösningarnas land befattar man sig inte med så futtiga tidsenheter när en människa förpassas till evigheten. ”Mot bakgrund av de vanor som etablerats i Sverige är vår bedömning att de anhöriga skulle kunna uppleva att de inte gavs tillräckligt med tid för att bearbeta förlusten av den anhörige och att planera och ordna med begravningen, om den längsta tiden sätts kortare än en månad”, skriver utredningen.

    Vanor är ett något egendomligt begrepp i sammanhanget. För flertalet människor är det inte så ofta som de behöver begrava en anhörig att det kan bli en vana. Det måste finnas andra förklaringar till att en svensk behöver veckor på sig
    före begravningen för att ”bearbeta förlusten av en anhörig” när den övriga mänskligheten behöver begravningen för att
    sedan kunna bearbeta sin förlust. Och varför behöver vi så mycket längre tid att ordna avskedsceremonin än alla andra? Effektivitet är ju en av de egenskaper som vi är stolta över.

    En fråga som inte berörs i betänkandet är den rätt som svensk lag ger de anhöriga att tvista och överklaga. I rättvisans namn bör sägas att den inte ingick i utredningens direktiv, men den är inte oviktig om de långa bårhusförvaringarna ska kunna begränsas.

    Innan en begravning kan ske måste de anhöriga vara överens om två saker: dels om det ska vara kremering eller jordbegravning, dels om var gravsättningen ska ske. Det är de inte alltid. Syskon kan vara i luven på varandra, barn från tidigare äktenskap och nya partners kan bråka. Hustru nummer två kanske önskar att den avlidne maken kremeras och hans aska sprids över havet, medan de vuxna barnen insisterar på jordbegravning i familjegraven där farföräldrarna redan ligger.

    Kommer parterna inte överens hos begravningsbyrån ska medling erbjudas. Det betyder juridiskt att ett tvisteärende har inletts, vilket gör att anstånd med begravningen utöver den tillåtna tiden får beviljas. Det innebär som regel att det så kallade ’stoftet’ inte längre kan bevaras i kylskåpstemperatur utan måste frysas ner.

    Om medlingen avböjs eller misslyckas blir det länsstyrelsen som ska avgöra ärendet, men är endera parten inte nöjd med dess beslut går det vidare till länsrätten. Länsrättens beslut kan – under förutsättning att prövotillstånd beviljas, vilket sällan sker – överklagas till kammarrätten och kammarrättens till regeringsrätten. Då blir det inte fråga om månader utan om år.

    Också i Norge och Danmark händer det att anhöriga bråkar, men där tillåts det inte fördröja begravningen. Om begravningsbyrån inte kan få parterna att enas går ärendet omedelbart vidare till kommunen, respektive
    skifteretten, som inom en vecka bestämmer vad som ska gälla. Det beslutet kan inte överklagas.

    Lotte Möller
    Lotte Möller är journalist och författare och arbetar för närvarande med en bok om begravningar

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X