Recension

SardinLång väntan på ojämn mat

Någonting har hänt med Sardin på Skånegatan. Denna utmärkta kvarterskrog, som under flera år hyllats av både recensenter och gäster, har under senare tid halkat ned ett pinnhål.

Under strecket
Publicerad
Annons

Sardins såser har blivit lite tjockare, kreativiteten har ersatts av rutin. Det enda som har förbättrats är luften. Men det beror å andra sidan på det generella rökförbudet på krogen. Sardin, som med sina nio bord maximalt rymmer 18 personer, har verkligen gynnats av detta.
Att Sardin har fått sitt namn från yttre betingelser är lätt att misstänka. Från den pyttelilla matsalen ser gästerna rakt in i ett ännu mindre kök där en ensam kock stressar med kastrullerna. Här är ofta fullsatt, och redan när vi beställer bord får vi reda på att det är två sittningar per kväll. Menyn ter sig därför rätt ambitiös. Och kocken har svårt att leverera.
Väntetiden mellan förrätt och varmrätt blir lika lång som på ett inställt pendeltåg i nattrafik. När dessutom hjortytterfilén serveras ljummen, inte varm, med ugnsbakade rotsaker som legat för länge på värme, sjunker livsandarna. Men
det skall bli värre. Filébitarna i en Biff Rydberg är ojämnt stekta och inte heller varma, potatisen svartbränd, flottig och soggig. Och bägge varmrätterna är av någon förbryllande anledning ackompanjerade av en trist brun vinsås.
Eftersom det är så nära till bordsgrannarna vet vi att tjejerna som valde fisk- och skaldjursgrytan är ”jättehappy”, men också att killen vid bordet bredvid mumlar något om kallt ankbröst.
Karl Johanssoppan är mustig med hyfsad svampsmak, men lite väl gräddstinn. Souvasen som serveras till är en riktig fullträff, kanske den bästa vi ätit. Men vad gör potatischipsen i sammanhanget? Rödingen är perfekt halstrad och den svamprika kantarellsalladen passar bra till.

Menyn är klart säsongsbetonad, men samtidigt något ensidig. Så här års blir det lite väl mycket av svamp- och viltsmak. Rätterna är välkomponerade, rikligt med gröna blad. Men det är något som saknas, det där som gör att man säkert vill komma tillbaka.
Dessertutbudet är inte särskilt imponerande på en restaurang med
den här ambitionsnivån. Glass med varma hjortron, någon? Crème brûléen är för söt och mangosorbeten som serveras till känns överflödig. Detsamma gäller glasskulan till barndomens kalla blåbärssoppa, med äkta god grundsmak. Och varför hör inte mandelskorporna till soppan istället för till brûléen?
Sardin är urtypen för en trevlig kvarterskrog som man borde kunna slinka in på. Men lokalen är så liten att oannonserade besök sällan fungerar, i alla fall inte på helgerna. Och maten känns inte alltid prisvärd.

Annons
Annons
Annons