Annons
Recension

Judas PriestLång väntan på lyft som inte riktig kom

Judas Priest saknade bland annat schvung och röd tråd i låtlistan som skulle gett konserten bättre flyt.
Judas Priest saknade bland annat schvung och röd tråd i låtlistan som skulle gett konserten bättre flyt.
Publicerad

Helt plötsligt förstår man vad Rob Halford menade med att hans nya scenkostym skulle vara en metalversion av Gandalf. När Judas Priest går på en halvtimme innan midnatt och öppnar med nya låten Prophecy är det med en glittrig luvskrud och vandringsstav. Stor humor. Som man har laddat, väntat, spänt sig och längtat efter att metalgudarna skulle visa Sweden Rock var skåpet ska stå. Och i efterhand väger besvikelsen ganska tung. Lyckan är total i Between the hammer and the anvil, Sinner och Hell Patrol. I sådana lysande heavy metal-stunder känns allt annat irrelevant. Men resterande tid är en lång transportsträcka till att det ska lyfta. Vilket det aldrig riktigt gör. Jag kan ta att grabbarna är lite rostiga och stela. Jag köper till och med Halfords ofta otillräckliga stämma (förutom i Painkiller där det låter rent utsagt horribelt). Men låtlistan saknar det schvung och den röda tråd som skulle låta allt flyta på lite bättre. Inte ens Electric eye är upphetsande nog. KK Downing och Glenn Tipton är dock en fröjd som alltid, och andra extranumret The green manalishi (with the two-pronged crown) genererar en extra höjd näve i luften.

Annons
Annons
Annons
Annons