Annons

Jan Lindroth:Lång väg för kvinnor till en sportslig chans

Gertrude Ederles bedrift att simma över Engelska kanalen gjorde henne till hjältinna och en symbol för kvinnlig idrott. Den relativa jämställdheten har gett Sverige stora framgångar inom kvinnlig idrott, men vägen dit har varit kantad av motstånd – inte bara från männen.

Publicerad

Många exempel visar att kvinnoidrotten i Sverige avancerat med stormsteg. Går man till elit- och artistidrotten, den topp på det idrottsliga isberget som nästan fullständigt dominerar det massmediala flödet, kan man peka på det senaste vinter-OS i Italien. Av 14 svenska medaljer, en överraskande framgång, svarade den kvinnliga insatsen för nio, den manliga för fem. I friidrott är de kvinnliga fixstjärnorna snarare fler än männen. Att det kvinnliga landslaget i fotboll är betydligt konkurrenskraftigare än det manliga brukar inte framhållas med större eftertryck. Det är ändå ett intressant faktum som inte rakt av kan bortförklaras med svag konkurrens. Hur stark är konkurrensen för det överexponerade herrlaget i ishockey, för att inte tala om situationen i bandy? Dessutom har den kvinnliga landslagshockeyn haft åtskillig framgång på senare år.

Går man så till ledarsidan finns det anledning att peka på att den svenska idrottsrörelsen, det vill säga Riksidrottsförbundet (RF) med alla sina förbund, föreningar och miljontals medlemmar, leds av en kvinna, Karin Mattsson. En annan, Gunilla Lindberg, är en av de högsta potentaterna i Internationella olympiska kommittén. På ett bredare plan har RF en styrelse med lika antal kvinnor och män (ordföranden oräknad).

Annons
Annons
Annons