Annons
X
Annons
X

Maria Ludvigsson: Landsbygden är inte dömd att misslyckas

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Att den parlamentariska glesbygdskommitténs slutbetänkande är så gott som enhälligt är snarare oroväckande än något att skryta med. Men landsbygdsminister Sven Erik Bucht var mer än lovligt nöjd med såväl enhällighet som innehåll när han i förra veckan tog emot utredningsresultatet. Här ska utvecklas landsbygd så det bara brakar om det.

Det är hisnande att bevittna den politiska elitens fullständiga tilltro till sin egen förmåga att leda utveckling och att staka ut framtida formidabla framsteg. Av politikers språkbruk vid tal om allt det där som inte är städer, förstår vi att landsbygd är lite ”annars” (dialektalt uttryck för annorlunda). För att råda bot på det uppfattade eländet ”där ute i stugorna” behövs diverse bidrag och statliga stöd samt en uppsjö av ”hjälp på traven-politik”.

Stäng

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Så här står bland annat att läsa om utredningen: ”Människor som verkar och bor i landsbygderna bidrar till vårt gemensamma samhällsbygge och har rätt till goda levnadsvillkor. Vår mest grundläggande utgångspunkt är att landsbygderna ska ges samma förutsättningar att utvecklas som andra delar av vårt land och ge dem som arbetar och bor i landsbygderna likvärdiga förutsättningar till ett gott liv.”

    Annons
    X

    Det är naturligtvis mycket välmenande, men ekar överhet och distans. Folket i landsbygderna (sic) kan inte av egen kraft utan behöver hjälpen från den politiska ovan. Förvisso finns bra skrivningar om skattelättnader för arbetsgivare men den övervägande delen handlar om bidrag och statliga garantier.

    Den som är uppväxt i en småort långt från Stockholm vet att företagarna sliter hund, att tågen inte går i tid, att regelverk tänkt för storbolag och storstad slår ut snarare än hjälper. För att alls förstå problematiken måste en gammal socialdemokratisk doktrin skärskådas, den solidariska lönepolitiken.

    Under 1950- och 60-talen formade LO-ekonomerna Rudolf Meidner och Gösta Rehn den solidariska lönepolitiken, vars uttryckliga syfte var att slå ut lågproduktiva verksamheter och dito arbetstagare för att skapa en generell lönestruktur för hela landet.

    Målet var generell löneökning och effektivitetsökning i ett modernt Sverige. Resultatet blev utslagna småindustrier och serviceföretag, som fick till följd dessa sorgliga rader av tomt gapande affärslokaler. Överlevnadsfrekvensen för verksamheterna med lönekrav på Stockholmsnivå var låg.

    I utredningen förklaras landsbygdens stiltje med ”bristande kunskap om villkoren för företagande i landsbygderna”. För att råda bot på detta föreslås ”ett nyinrättat forskningscentrum” eftersom ”det behövs kunskapsutveckling”. Men som med så mycket i livet: Innerst inne vet vi vad som krävs för att det ska gå lite bättre. Att företagsamhet kräver friare tyglar, färre pålagor och generellt lägre kostnader vet vi. Det sade företagare redan på Meidners tid.

    Med varje glesbygdssatsning, och vi har haft ett antal, kommer nya bidrag och statliga satsningar. Istället borde landsbygdspolitik i högre utsträckning möjliggöra olikhet. Inte minst vad gäller anställningsformer, lönesättning och centrala krav på allt från upphandling till kollektivavtal.

    Annons
    Foto: Fredrik Sandberg/TT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X