Annons
Recension

Jag heter Per Landin. Journalistik & polemikLandins tvärtänkande övergår ibland i demagogik

Under strecket
Publicerad

Per Landin är en kulturjournalist av den gedigna sort som reser, läser, reflekterar, gör synteser och sedan skriver långa resonerande artiklar på tvärs mot samtiden. I ungdomen for han till Östberlin för att rapportera medan trenden var att fara västerut eller till en kinesisk by. Som konservativ vantrivdes han i ett Sverige där moderniteten ”skurit av rötterna till det förflutna och skapat en egendomlig känsla av kyla och fruktan inför det som fanns där tidigare”. Jag heter Per Landin är den underliga titeln på hans nya bok bestående av tidningsartiklar från 1995 till 2003, de flesta publicerade i Dagens Nyheter. Under många år har han vidgat DN-läsarnas vetande om Tyskland och tysk kulturdiskussion i fascinerande frågor som kollektivskuld, historiesyn och återföreningens konsekvenser för nationalmedvetandet. Hans berättelser om Christa Wolf, Günter Grass, Martin Walser, Berlin, Preussen, de allierades bombningar av
Tyskland 1945, Stasi, DDR-nostalgi och reseberättelser från Estland, Lettland och Litauen är verkligt intressanta: personliga, stilsäkra, levande och prövande.

Annons

När jag nu läser om dem i bokform märker jag att jag minns flera av dem väl, vilket tyder på en förmåga att beröra. Landin söker sig gärna till det som tycks enkelt att tolka men visar sig dölja lager av komplikationer och mänsklig gåtfullhet. Hans texter har ett stråk av undrande vemod som någon gång slår över i den konservatives självömkan men som framförallt kontrasterar mot den trosvissa vänster han förhåller sig till oavlåtligt, som ett barn till en dominant förälder.
Det bärande temat är motviljan mot vänsterns och liberalismens tolkningsföreträde i europeisk diskussion. Han vägrar gå med på att tankeströmningar som feminismen, jämlikheten och mångkulturalismen ska betraktas som självklara tolkningsverktyg för en förståelse av tillvaron. En sådan hållning är ovanlig i rumsren debatt och det intressanta med en hegemonikritisk inställning
som Landins är att den kräver självständigare tankar och distinktare argumentation för att inte avfärdas och tystas.
Men i en av texterna, ”Det faderlösa samhället” publicerad i tidskriften Salt, går han tycker jag för långt i sin avsky för rådande föreställningar. Hans feminismkritik är här så enögd och konfrontatorisk att den blir effektlös.

Annons
Annons
Annons