Annons

Martha Larsson:Landet utan skilsmässa

”Skilsmässa på italienska” är för otaliga människor inte en komedi utan ett olösligt problem. Även borgerlig vigsel är i Italien oupplöslig, och de många som av omständigheterna tvingas leva vid sidan av lagen kan räknas i miljoner, konstaterar i denna redogörelse för italiensk äktenskapslagstiftning SvD:s Romkorrespondent Martha Larsson.

Under strecket
Publicerad

Marcello Mastroianni och Daniela Rocca i filmen ”Skilsmässa på italienska” från 1961

Foto: IBLBild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 25 februari 1965.

Bild 2 av 2

Marcello Mastroianni och Daniela Rocca i filmen ”Skilsmässa på italienska” från 1961

Foto: IBLBild 1 av 1
Marcello Mastroianni och Daniela Rocca i filmen ”Skilsmässa på italienska” från 1961
Marcello Mastroianni och Daniela Rocca i filmen ”Skilsmässa på italienska” från 1961 Foto: IBL

Här är ett äkta par, stilfulla människor, han en man på framskjuten post, hon en vackert gråsprängd dam. De har hållit ihop i tjugo år och har tre barn i gymnasiet. Men man kan få höra mannen tala om hustrun som sin "trolovade”. Gifta sig har de inte kunnat, ty hustrun giftes bort som helt ung och bär alltjämt denne mans namn. När ett barn har fötts i den nya förbindelsen har särskilda åtgärder måst vidtagas för att få rätt efternamn på barnet. Det första anmäldes som fött av "okänd moder” – det är alltså inte sant att bara fäder kan vara okända. Inför lagen är dessa bägge inte man och hustru utan lever, som det heter här, i konkubinat.

Det "i konkubinat” levande italienska paret representerar en på senare år mycket uppmärksammad kategori "i fuorilegge del matrimonio”, äktenskapets laglösa. Genom att skilsmässa inte finns att tillgå tvingas många att leva "utanför lagen”. Dessa "fuorilegge” har alltid funnits i det fördolda, men först nu börjar det talas mera öppet om dem. Förnyelsesträvandena inom den katolska kyrkan kan visserligen inte väcka några realistiska förhoppningar när det gäller äktenskapslagstiftningen. Men den kyrkliga nyordningen har en rent psykologisk effekt, och med större djärvhet och öppenhet än tidigare behandlas nu hithörande problem i pressen.

Annons
Annons

"Skilsmässa på italienska” hette som bekant en underhållande film av Pietro Germi. Den handlar om en äkta man som vill bli fri, ty han har kastat sina blickar på den vackra flickan tvärs över gården. Hans önskedrömmar framställs spirituellt i bild, när sanden kring hustrun på stranden för mannens öga förvandlas till bubblande lava. Så planlägger han sitt brott, räknande med alla förmildrande omständigheter, inklusive amnesti. I glädjen över framgången med filmen gjorde regissören ett uttalande som man åhörde med höjda ögonbryn. Filmen ville vara ett inlägg för införande av skilsmässa, sade Germi, glömsk av att man genom att skildra frivola brott inte kan visa något annat än att brottsligheten är utbredd…

Brottsligheten är utbredd, inte bara i filmen. När detta skrivs har en läkare i Bologna dömts för hustrumord. I stället för stärkande injektioner insprutades ett långsamt verkande gift. Vetenskapen, till och med kärnfysiken, har fått ingripa för att uttala sig om huruvida detta gift fanns i hustruns jordiska kvarlevor. Polisen hade raskt funnit en bevekelsegrund, mannens förälskelse i en annan kvinna och dennas önskan att få slut på en ohållbar situation.

Att sådant händer är dock inte bästa argument för införande av skilsmässa. Italiensk äktenskapslagstiftning slår vakt om familjen. "Ett äktenskap upplöses endast vid den ena makens död”. Denna oupplöslighet är som man vet en katolsk princip, baserad på uppfattningen av äktenskapet som ett sakrament, fast av något annat slag än dopet och nattvarden. Visserligen finns möjligheten borgerlig vigsel men den är oupplöslig även den; oupplösligheten har från kyrklig kanonisk rätt smugit sig in i den civila.

Annons
Annons

Denna artikel var införd i SvD den 25 februari 1965.

Bild 1 av 1

Italien intar en särställning genom att även det borgerliga äktenskapet är oupplösligt. Längre kan den katolska principen inte gärna drivas. Utom Italien finns numera blott tre skilsmässolösa länder, nämligen Andorra – där biskopen bestämmer, Portugal och Spanien. Sedan finns det länder där Vatikanen inte kunnat genomdriva sin vilja angående äktenskapet, såsom i konkordatet med Österrike där frågan uppskjutes "till senare tidpunkt”.

Denna artikel var införd i SvD den 25 februari 1965.
Denna artikel var införd i SvD den 25 februari 1965.

Hur gifter sig då italienarna? De allra flesta ingår s.k. konkordatsäktenskap, vilket är en katolsk vigsel som notifieras till staten och får civil giltighet. Den som gifter sig hos borgmästaren löper vissa risker och kan, särskilt på småorter, lätt bli "offentlig syndare” enligt församlingsprästens sätt att se. Länge har prästerna ganska ostraffat kunnat sprida sådana åsikter till omgivningen. En viss försiktighet iakttas efter det uppmärksammade fallet i Prato i Toscana. Där kallade biskopen ett borgerligt vigt par för konkubiner men anmäldes för ärekränkning och fick krypa till korset, även om han fick visst stöd från kyrkligt håll. Debatten kring fallet gjorde gott. Men ännu finns åtskilligt att önska, ansåg en italiensk jurist som tog exemplet en italienska, katolik, som önskade gifta sig med en protestant och anlita möjligheten av vigsel i en protestantisk kyrka. Hon skulle drabbas av bannstrålen. På sådana konkreta punkter tycks inte mycket ha ändrats trots de nya vindar som blåser från konciliefädernas stora församling i Peterskyrkan.

Annons
Annons

Attacker görs då och då mot äktenskapets oupplöslighet. På 50-talet lade senatorerna Sansone och Giuliana Nenni – socialistledaren Nennis dotter – fram ett lagförslag, som fick namnet "il piccolo divorzio”, om en "liten skilsmässa” som borde medges i fem preciserade fall: 1) om den ena maken dömts slutgiltigt till tio års fängelse eller mer; 2) om ena maken försökt mörda den andra; 3) om den ena maken övergivit hemmet under en oavbruten tid av 15 år; 4) om en make led av fastställt obotlig mental åkomma och varit minst fem år på hospital och 5) om den ena parten var utlänning och fått i Italien ingånget äktenskap upplöst i utlandet. Som man ser blott ytterlighetsfall. Exemplen blir onekligen en tankeställare – och kanske hade de bägge senatorerna inte hoppats något mer. Inget problem är taggigare än skilsmässoproblemet.

Om man en smula fördjupar sig i äktenskapets historia i Italien och går tillbaka till brytningstiden, risorgimentot och de liberala idéernas omsättning i praktiken efter Italiens enande, kommer man strax på en besynnerlighet. Ty visserligen hävdade den nya staten frihet gentemot kyrkan och godkände ett borgerligt äktenskap som utformades i den nya lagboken av år 1866. Man läser om vilket framsteg det var. Juristerna hälsade nyheten med applåder, ty lagen införde ett äktenskap som var lika för alla, katoliker och icke katoliker.

Men i praktiken kom det att se något annorlunda ut, ty dessa som skrev lagarna var så genomsyrade av gamla tänkesätt att det nya äktenskapet blev precis som äktenskapet varit i gamla påvestaten: oupplösligt. Alldeles som den kyrkliga vigseln blev denna nya borgerliga något som kunde upplösas bara med den ena makens död. Motiveringen var att man ville "ta hänsyn till det katolska folkets under sekler utformade traditioner och sedvänjor”. I praktiken ändrades heller inte mycket, ty de troende ville ha kyrkans stadfästande av den civila vigseln och det blev tydligen praxis att vigas två gånger. Systemet hade svagheter. Man läser om en man som hade en kyrkligt vigd hustru och en annan borgerligt – ty ingenting hindrade att man kunde gifta sig först i kyrkan och sedan hos borgmästaren, där äktenskapet fick sin slutliga registrering.

Annons
Annons

Fram till 1929 ansåg sig dock de italienska juristerna se tämligen klart när det gällde äktenskapslagstiftningen. Men det året underskrevs överenskommelsen mellan Italien och Vatikanen, mellan Mussolini och påven, vilken senare i hastigheten – eller i ögonblickets glädje – råkade kalla diktatorn för "l'uomo della provvidenza”, "försynens man”. Nu uppstår detta som den katolske professorn i kyrklig rätt vid Romuniversitetet A.C. Jemolo i sitt arbete om kyrkan och staten kallar "den största röra i fråga om äktenskapslagstiftning som man gärna kan tänka sig”. En annan känd jurist, Mario Berutti i högsta domstolen, skriver: "I stället för lagbokens klara texter som alla kände kom nu de dunkla latinska paragraferna i Codex Juris Canonici vilka ingen känner, ty den lagboken är inte rikets lag och har aldrig godkänts av parlamentet.” Bland akterna som fogades till konkordatet glömde de jäktade underhandlarna att införa en kopia av denna kanoniska lag i italiensk översättning, så att alla medborgare eller åtminstone juristerna kunde ta del av den. Nu följde enligt Berutti stor förvirring och många konflikter mellan kyrklig rätt och vanlig civil med ty åtföljande misstro gentemot landets rättskipning.

Nu tycker man kanske att fascismens fall och nyordningen i republiken Italien skulle ha varit ett tillfälle att revidera. Men i stället bekräftas Laterankonkordaten med påven av den nya republikens grundlag i den artikel sju som säger att "statens och katolska kyrkans relationer regleras av Lateranpakterna”. Ett tillägg medger modifikationer, ifall bägge parter så önskar, men med den hittillsvarande kristet demokratiska dominansen i regeringarna har sådant inte varit aktuellt och det är typiskt att äktenskapet aldrig ens varit på tal i programmen för vänsterregeringarna under Fanfani och Moro. Kommunisterna röstade förresten som man minns för grundlagens artikel 7, därmed förpassande bl.a. reviderad äktenskapslagstiftning till önskedrömmarnas sfär. Visserligen anser en del jurister att grundlagsändring inte behövdes, det räckte att revidera i anslutning till konkordatet stiftad lag, som – säger dessa – till och med överträffar konkordatet i välvillig anpasslighet.

Annons
Annons

Äktenskapet kan alltså inte upplösas – utom av döden – men det kan annulleras, förklaras såsom icke existerande genom formellt fel vid vigseln eller genom att det aldrig "fullbordats”, t.ex. på grund av impotens. Sista ordet i sådana annulleringsärenden i Italien har Sacra Rota Romana, appellationsdomstolen för ecklesiastika mål. Sacra Rota, det heliga hjulet, lär ha fått sitt namn av en pulpet på hjul på vilken handlingarna rullades fram i domstolen i Avignon. Redan i Avignon var den med. Det är alltså fråga om en vördnadsbjudande institution. 17 domare är knutna till Rota och ett större antal advokater – vilka svär vid korset – och handlägger olika mål till större delen skriftligt.

I allmänhet vänder sig de annulleringssökande först till biskopsämbetet och sedan till ärkebiskopen. Ifall det första utslaget är positivt och det andra negativt är hänvändelsen till La Rota obligatorisk. Men det förekommer också alt skilsmässosökande går direkt till den påvliga domstolen efter ansökan hos påven. Sedan gäller det för dem att väpna sig med tålamod. Undersökningarna tar tid, ibland ett par, tre år. Men om La Rota upplöst ett äktenskap bekräftas detta omgående av staten. Det finns också exempel på att en annullering kan ordnas ganska raskt, redan i första instans. En jurist berättade att han lyckats bevisa att brudens dopattest saknades bland handlingarna. Hon hade aldrig blivit döpt. Äktenskapet var därför ogiltigt. Andra lätthanterliga fall är en genom läkarintyg styrkt impotens av typen "Bell’ Antonio”, Vitaliano Brancatis uppmärksammade roman. I sådana fall är äktenskapet "non consumato” och parterna kan känna sig fria som fågeln. Cirka 70-80 äktenskap upplöses om året och något fler sökande får bakslag.

Annons
Annons

Kuriösa stickprov skulle kunna citeras om man ville visa det torra paragrafrytteri som i så många fall blir mer utslagsgivande än rent mänskliga synpunkter. Därför är det en ren slump i Italien detta att lyckas bli skild. Att äktenskapet kan vara djupt olyckligt spelar inte minsta roll – det enda de olyckliga kan hoppas på är att det, för att ställa saken på dess spets, glömts ett komma någonstans i handlingarna…

När påven på nyåret tog emot Sacra Rotas domare och advokater och höll sitt sedvanliga tal lät det nästan som ett strafftal. Påven anspelade på att det tog så lång tid vid La Rota och kunde bli så dyrt. Tre år tycks inte vara ovanligt. Mer än en tredjedel av fallen behandlas dock gratis – vilket går ut över advokaterna.

De bisarraste fall kan man stöta på. Vad sägs om ett katolskt äktenskap vilket förklarats som "non consumato” trots att paret hade två barn? Ännu lustigare är katoliken som lyckades bli kyrkligt gift tre gånger. Det första äktenskapet var barnlöst och förklarades upplöst av ärkebiskopen, varefter mannen raskt gifte om sig. Men sedan fördes fallet vidare till Sacra Rota som hade annan mening beträffande äktenskapet. Det andra äktenskapet blev alltså ogiltigt och på basis av detta utslag – nu hade några år hunnit förflyta – kunde mannen lös och ledig ingå ett tredje äktenskap…

Minst fyra miljoner italienare lever utanför lagen genom äktenskapslagstiftningen, trodde "lilla skilsmässans” förslagsställare senator Sansone. Om det ingås 400 000 äktenskap om året räknar man med att minst 30 000 går itu. Dessa människor förenar sina öden med andra, dock inte inför lagen, eftersom de redan är gifta, och så har man, fortfarande enligt senatorn, per år cirka 120 000 sådan "fuorilegge”. Men i själva verket vet ingen hur många de kan vara.

Annons
Annons

Statistiken kommer till korta. Framför allt vet statistiken ingenting om tapperhet i det tysta eller om alla halvheter och kompromisser som frodas i det vackert oupplösliga äktenskapets skugga. Den åldrande hustrun har i alla händelser större trygghet, familjen står i centrum och skenet upprätthålles. Detta senare är viktigt i ett land som har starkt sinne för den stilfulla fasaden. Naturligtvis talas det också om det oupplösliga äktenskapets pedagogiska betydelse: människor får anpassa sig, ta hänsyn, och framför allt: smärtan har sitt skri, medan hälsan tiger still. Den stora massan äktenskap slår dock så väl ut att skilsmässa inte är aktuell. Det är inte ett argument för status quo, bara ett optimistiskt konstaterande.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons