X
Annons
X

Harry Martinson: Lampans ande

Vill man söka verklig förnyelse av människan så får man inte den hos den mentalitet som näres i biosalongerna. Vad som där utstansas är bl. a. stjärnkultens stupida backfischar och filmpåverkat inbilska ynglingar som i sina krav på hemmet urartat till gnälliga odräglingar och nöjeslystna utpressare på hushållskassan, skriver Harry Martinson i en artikel i dag under strecket, "Lampans ande", i hög grad präglad av sin författares temperament och originella stilkonst.

Harry Martinson (1904–1978).
Harry Martinson (1904–1978). Foto: TT

Vid boksäsongerna hör man alltid den klagolåten, att det kommer för mycket böcker. Allt kommer på en gång. Allt vill bli taget på allvar, vill bli inpassat i sitt sammanhang, och det är svårt. Man talar om bokfloden. Kanske skulle man göra bilden ännu sannare vid att förlikna säsongen som sådan med ett trångt flodpass där floden djupnar, blir häftigare i sitt lopp, får karaktären av fors. Allt sammanträngs i tid och rum.

Det är publiken som vill ha det så. Vad man kallar säsong är en publikuppfinning och nästan alla publikuppfinningar bottna i vallor, i tradition eller i avarter ur dessa: slentrian.

Förhållandet har också med latituden att göra, ursprungligen. Den läsande vita rasens placering på höga breddgrader med markerad årstidsrytm gör att den blev fallen för säsongläsning. Länge fattades dock lampan. I och med uppfinningen av goda huslampor blev det möjligt att göra en god kulturkonst av de mörka säsongerna. Hur det var dessförinnan kunna vi nog föreställa oss. Det var bara lärde, studerande och riktigt rika privatpersoner som hade råd att lära om kvällarna i höstetid och i vinterns bistra aftnar. En fyrmästare som satt och kurade på en fransk kustfyr, tyckte emellertid att inte bara havet utan också hemmen borde ha sina fyrar. Det var på sjuttonhundratalet, senare delen, strax före omvälvningen. Själv hette mannen Argand.

Annons
X

Kunde, resonerade han, bara en god fyrlampa konstrueras vore också problemet en god huslampa löst. Han funderade och grunnade i sitt fyrtorn. Fyrlamporna rök. Det stank av rovolja ur lanterninen. Han uppfann omsider den argandska brännaren, brännaren med cylindrisk veke samt därtill kuggskruv att höja och sänka denna upp och ner i oljan.

Felet var bara att den rök. En fyrmästare på en annan fransk fyr uppfann då lampglaset, en anordning som ökade draget och möjliggjorde bättre förbränning. Den kallades därför till en början: skorsten av glas. Prototypen för den särskilt under artonhundratalet så dyrkade och utsmyckade aftonlampan var därmed skapad. Redan tidigt förknippades den med begreppet hemmaläsning: läsning kring aftonlampan. Boken och aftonlampan samlade den borgerliga familjen till vad man skulle kunna kalla kulturrepetition i mörka höst- och vinterkvällar. Så kom bokutgivningen att bli säsongbunden, ansluten till höst och vinter, längre fram mera deciderat till själva julhögtiden. När aftonlampan hade blivit institution blev författarna lampans ande. De inrättade sig medvetet eller omedvetet efter en redan i gång varande högläsningstradition. Hos ingen av dem kommer detta så tydligt fram som hos Topelius. Han är den medvetne lampförfattaren. I hans samlande boktitel Vinterqvällar ligger hela oljelampans epok förtätad i ett ord.

Vår litteraturs bästa jul- och nyårsdikter härröra från denna tid, den tid då bion ännu inte var uppfunnen som hemupplösande institution och ännu mindre någon radio som bjuder alla hemmen i ett helt rike samma högläsningsprogram under en och samma kvällstimme (en avgjord utvidgning och en ännu mera avgjord brist).

Nu sitter folk bortskämda med elektriska belysningsanordningar och nyckelordet till hemlivet är precis raka motsatsen till förr. Då hette det samling (kring lampa och bok), nu heter det förströelse: radiokabareer, hemmagolvsjazz till radiomusik och – för att ta begreppet förströelse mera bokstavligt – biospring.

Att bokutgivningen ännu koncentreras till företrädesvis hösten och julen är därmed till mer än hälften slentrian och till knappt hälften tradition. Julen, som i Amerikas Förenta stater och i Norden alltmer stegrats till att bli en materialistisk excess, kan inte undgå att frakta med sig även boken på kollyfloden, även om affärsmännen i konstsilke- och kortvarubranscherna helst skulle se att den utbyttes mot något annat. Ja, boken skulle nog bara tacka om en annan bokutgivningstid kunde införas. Kring den av tingflödet fullständigt vulgariserade julen tvingas bokreklamerna att skrika upp sig på ett sätt som många gånger kommer författaren att blygas. Alla varor på en gång skriker. i drunkningsnöd, däribland böckerna. Det är köparen som skall skynda till hjälp i denna helvetessjö, och vilka skall han rädda?

Så är det inte utan att man ibland längtar till en gången tid med dess aftonlampor som bjöd till samling och kontemplation. Utvecklingen har gått längre än vi i längden tål. Vårt innersta väsen kan inte hur länge som helst dansa efter det yttres ständigt stegrade rytmer. Fyrmästaren Argand som samlade den vita rasen kring aftonlampan på vinterlatituderna är för länge sedan på ett ännu i dag ofattligt sätt distanserad av Edison och Marconi. Men lampans ande är envis. Den har inte längre någon riktigt varaktig stad men den knackar på hos studiecirklar och läsecirklar. Och dock frågar man sig om inte detta är den egentliga skönlitteraturens Emmaustid. Om läsecirkelns trogna kan man säga, att de äro alla endräktigt församlade, men runtom dem brusar en modern värld som med sina mångfaldiga företeelser alltmer separerar från begreppet boken i djupare mening. Det vore emot all demokratis natur och innersta avsikt att tala om läsande eliter, men mot en sådan kulturordning är vi troligen på väg. Det återstår då bara hoppet att eliterna inte ska bli små, men stora. Kanske kunde då också en värdigare marknadstid än den flåsande julträngselns beredas åt boken.

Denna artikel var införd i SvD den 28 april 1941. Foto: SvD:s arkiv

II.

Gränsen mellan Österland och Västerland blir alltmer suddig i tid och rum. Västerländska ideer och framförallt västerländsk teknik trängde österut och västerlandet fick igen dem på halsen. Allt detta hopar nu ofantliga problem, framför allt materialistiska. Kravet på ständig konkretism kommer att drabba bl. a. boken. Omöjligt är inte att den till slut bara blir en fackslav åt verklighetskvarnen. Kravet på att konsten skall vara ett uttryck för sin tid kommer att tvinga den in under oket av direktlivet och en uttrycksteknik som alltmer kommer att avlägsna den från vad man menar med kontemplativ litterär lodningskonst.

För skildringen av det inre livet behövs bara penna, bläck, papper och begåvning. En till det yttre mera anspråkslös apparat får man leta efter. I jämförelse därmed är den apparat som kräves för framställandet av en film minst sagt skrymmande. Det är mycket skrik och lite ull. Berättarverktyget har svällt ut till fabrik. Förnekas skall inte att man även på denna väg kan skapa sann konst. Grémillons spelfilm "Efter tio år" och Disneys tecknade saga "Pinocchio" har för den som skrivit denna understreckare varit upplevelser, betydande konstverk. Med värme minns man också den rörande sagofilmen "Trollkarlen från Oz", en film som faktiskt hade inre dimension av överraskande sällsamt slag. Denna film, fylld av barnslighetens besatthet och besjälning, gjorde i Sverige ingen större lycka, medan den i mitt tycke till hälften fjantiga "Snövit" skördade ett beröm som Disney den gången endast delvis förtjänade.

Frånsett, alltså, en del verkliga konstverk av ovan nämnda eller liknande slag, har filmen under det senaste årtiondet inte infriat de förväntningar man en gång hade på detta slags konst. Filmmännen, som ofta förhäva sig gent emot diktens män, glömma inte sällan bort att filmen dock till slut endast är en överbyggnad på den litteratur världen bär i sitt medvetande i arv från vad som skrivits eller berättats av diktare, logiker och filosofer genom årtusenden. Vad kinematografien än gjort, så inte har den skapat Ordet, inte heller har den förbättrat det eller utvidgat dess domäner inåt i människan. Den har inte heller skapat de psykologiskt subtila igenkänningssignaler som utgöra hemligheten hos vad man kallar en litterär stil. Filmens bundenhet till den geografiska ytan och utsträckningen i rummet gör att den i längden måste ha en ytlig verkan på publiken. Den saknar förmåga till förtätningar genom abstrahender. Sker detta sker det genom dialog och denna är litterär, aldrig ursprungligt filmatisk.

Harry Martinson om understreckarna i jubileumsnumret av SvD på tidningens 50-årsdag 15/12 1934.

Filmen har dessutom en feg sida som tilltalar nästan alla: den är riskfri. Utan risk för åskådaren visar den mordfasor och djärv erotik i skön blandning. Flandernslaget kan flyttas till riskfri lokal. På "Titanics" däck tycker man sig stå, men man är aldrig med bland dem som skall sjunka, kämpa för livet, drunkna. Vid läsandet av en bok om liknande saker får man åtminstone försöka bekväma sig till att själv göra sig en bild av vad som svårast skedde. En sådan bild är i allmänhet ytterligt skild från den som är inspelbar för film eller passande för visning på bio.

Bion är de livsfegas käraste kapell. Där dyrkas den stora och generösa avgud som heter riskfri spänning. Vill man söka verklig förnyelse av människan så får man inte den hos den mentalitet som näres i biolokalerna. Vad som där utstansas är bl. a. stjärnkultens stupida backfischar och filmpåverkat inbilska ynglingar som i sina krav på hemmet urartat till gnälliga odräglingar och nöjeslystna utpressare på hushållskassan. Pratet om film står oss överallt upp i halsen. I vissa kretsar är det som funnes det ingen livsduglig konst alls, bara film. Att domen över sådana saker, då den någon gång skall till, måste bli ensidig och hård såsom här, är nödvändigt om den alls skall synas. Filmen är tillräckligt suggestiv för att dra en hinna över det normalt kritiska ögat, och detta är en av dess största faror.

Litteraturen måste med alla dessa skäl för ögonen bevara och försvara sin naturliga rätt att bygga vidare på Ordets konst utifrån Ordets konst själv, sådan den framfötts ur tusentals år av erfarenhet, tanke, lidande och hänryckning. Film, radioutsändningar, television, vad är det om inte utbyggnader av Ordet till teknik. Inom vetenskapen brukar man tala om tekniska dialekter av matematiken. Med lika stor rätt skulle litteraturens män kunna tala om tekniska dialekter av litteraturen. Utbyggningarnas omfattning och kapacitet få inte tillåtas undanskymma källan, ty alla deras komplicerade ledningar leda dock tillbaka till den.

Lampans ande har alltid rätt till plats vid bordet. Bok och lampa är inga flackande kultursymboler, de är centrala.

Laddar…
Annons
X
Annons
X

Harry Martinson (1904–1978).

Foto: TT Bild 1 av 3

Denna artikel var införd i SvD den 28 april 1941.

Foto: SvD:s arkiv Bild 2 av 3

Harry Martinson om understreckarna i jubileumsnumret av SvD på tidningens 50-årsdag 15/12 1934.

Bild 3 av 3
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X