Foto: Andi Elloway 
Perfect Guide

Laleh: ”Jag tror inte att de skulle förstå mig som artist i USA”

Efter flera år av låtskrivande till världsartister är Laleh tillbaka med ett eget album. För SPG berättar hon om att livet i Los Angeles och behovet av att få göra saker på sitt sätt.

Midsommar 2017. Regnet hänger traditionsenligt i luften och Laleh kommer hem till min familj för att fira den svenskaste av högtider. Klädd i färgsprakande kläder och med bandana i håret hinner Laleh knappt innanför dörren innan hon plockar fram ett par guldmönstrade boots, en present till min då fyraåriga dotter. 

Annons

Två år senare trycker min dotter fortfarande ner fötterna i de där gyllene skorna och kliver samtidigt in i en alldeles egen värld där hon är fri att vara sig själv. För genom åren har Laleh, bland annat med hjälp av skorna, påmint mig om att låta min dotter få vara så. Fri att få vara sig själv.

– Jag har alltid lekt och jag fortsätter att leka. Det är därför jag gjort allt själv, för jag har velat leka i fred, säger Laleh när jag påminner henne om bootsen.

En gemensam väns spelning för mer än ett decennium sedan förde oss samman, men det tog ett tag innan Laleh och jag blev sådana som firar midsommar ihop. Och idag kan jag inte låta bli att tänka att hon redan som ung regisserade sitt eget liv. Att hon alltid skrivit, spelat och producerat sina låtar själv och att det enbart är hennes egen förtjänst när hon fyllt Globen och vunnit grammisar. För att hon har sett till att få leka i fred.

”Jag missade sommaren i Sverige förra året och det var som om året inte var komplett. Nu längtar jag. Jag längtar till och med efter regnet.”
”Jag missade sommaren i Sverige förra året och det var som om året inte var komplett. Nu längtar jag. Jag längtar till och med efter regnet.” Foto: Andi Elloway 

En marsdag 2019. Jag mejlar fotografen och tipsar om att det blir extra bra om Laleh får styla sig själv och vara kreativt delaktig när de tar bilderna – hon funkar bäst så. Fotograferingen sker på Roosevelt Hotel i Los Angeles, samma hotell som Laleh checkade in på för fem år sedan.

– Jag bodde här i en vecka eller två för att skriva och producera. Varje kväll festade folk och rökte marijuana inpå småtimmarna. Jag kände att jag nog inte hörde hemma i den här stan.

Annars är Laleh van vid att byta både länder och städer. Hon var bara några månader gammal när hennes föräldrar lämnade Iran. Via Azerbajdzjan, Minsk, Berlin och Tidaholm hamnade de till slut i Hammarkullen i Göteborg. Då var Laleh tio år. Efter studenten flyttade hon till Stockholm och 2005 släpptes debutalbumet med hittarna Live tomorrow och Invisible. Förskottet för skivan, som hon fick tre grammisar för, använde hon till att bygga sin egen studio. 2012 tog karriären ett stort kliv med fjärde albumet Sjung efter succémedverkan i Så mycket bättre. 

Redan från starten hade producenten Max Martin följt henne på avstånd och 2014 frågade han om Laleh ville bli en del av hans låtskrivarkollektiv i Los Angeles. Hon bestämde sig för att testa.

– Det gick så bra med låtskrivandet och producerandet att till slut kändes det naturligt att stanna kvar här och jobba istället för att resa fram och tillbaka. Dessutom började jag sakta men säkert gilla LA. Staden som en gång kändes kaotisk blev liksom tydligare för mig.

Idag har hon hittat hem i ’’Hillsen”, som Laleh själv säger, i ett hus som även rymmer hennes studio.

– Jag har landat nu. Jag visste att jag behövde bo i ett lite grönare område. Här har jag nära till allt. Man kan se staden åt ena hållet, men utsikten mot skogen och bergen, som liknar en djungel, gillar jag mest – inte staden som också är som en djungel, säger Laleh och skrattar åt finurligheten. 

De senaste åren har hon skrivit och producerat för världsstjärnor som Ellie Goulding, Demi Lovato, Adam Lambert och Shawn Mendes. Som kvinnlig producent i USA bryter Laleh ny mark.

– Många är ovana och blir först lite oroliga: ’Vänta lite, är det en kvinnlig låtskrivare som ska producera?’ Man måste armbåga och bevisa sig hela tiden som producent. Ha möten, prata med skivbolag och managers. Det där är inte min grej, men jag gör det för att det ska finnas någon tjej som är representerad i den världen.

Tanken fanns att lansera sig som artist i USA. Men inte till vilket pris som helst.

– Ganska tidigt förstod jag att de inte kommer att förstå mig som artist här. Man måste ha andra typer av texter och en annan approach. Jag var tvungen att säga nej till det. Det var inte värt det.

Men hemma i studion behövde hon ”vända på stenar” och fundera över livet. Så hon skrev låtar som Bara få va mig själv, Det kommer aldrig bli som förr och Behåll ditt huvud. Det var två år sedan.

Nu väntar nytt albumsläpp och Sverigeturné. Laleh promenerar i Hollywood Hills och försöker samtidigt beskriva vad hon nu funderar över. Då och då sjunger hon fraser ur de nya låtarna för att förklara. För det där med intervjuer är hon inte så bekväm med, hon avböjer helst, och hänvisar till musiken. Men så säger hon:

– Det blev för många stenar att vända den här gången, det blev som sand som rann mellan mina fingrar. I låten Sand överallt lär jag mig att leva med kaoset. Acceptera alla mina konstigheter och inte bara vänta på att världen ska förändras eller att allt ska bli perfekt. Samtidigt handlar skivan mycket om viljan att förändra världen.

Lalehs LA-liv går i perioder. Nu har hon fokuserat på att spela in de egna låtarna hemma i huset, andra perioder åker hon till studior i downtown LA för att skriva till världsartister.

– Då är det väldigt ’high tension’. Man träffar inte bara en artist utan också alla människor omkring den. Då brukar jag ta på mig keps, baggy jeans och t-shirt och försöker utstråla att jag är producent och inte artist. Man måste vara lite tydlig, säger hon, och konstaterar samtidigt att världskändisskapet har sina baksidor. 

– Många av artisterna kan inte ens gå ut och äta. Det är något helt annat att vara känd i USA än i Sverige. Vi beställer in mat till studion och de smiter ut bakvägen. Man blir inte sugen på den ofriheten.

”Ganska tidigt förstod jag att de inte kommer att förstå mig som artist här... Och man måste armbåga och bevisa sig som producent.”
”Ganska tidigt förstod jag att de inte kommer att förstå mig som artist här... Och man måste armbåga och bevisa sig som producent.” Foto: Andi Elloway 

Laleh beskrivs ofta som ett lite mystiskt underbarn. Vissa kallar henne flummig.

– Jag tror att jag uppfattades som flummig de första åren. Jag försökte undvika personliga frågor, vilket gjorde att jag gav lite mer filosofiska svar. Svaren var uppriktiga, men kanske lite undvikande. Mest för att jag visste att min historia, min bakgrund, lätt skulle kunna överskugga min talang. Jag ville inte vara en story, jag ville vara mig själv. Jag var beredd på utmaningen att jobba hårt med mina låtar istället.

Jag vet att jag är en komplex person, någon som inte kan kategoriseras eller förenklas.

Strategin fungerade. Låtarna blev större än Laleh och många av dem har fått en helst speciell status, de sjungs på skolavslutningar och Some die young gav många människor tröst efter terrordådet på Utøya. 

– Med tiden har folk fått lära känna mig på ett naturligt sätt, säger hon. Jag har också lärt känna mig själv bättre. Jag vet att jag är en komplex person, någon som inte kan kategoriseras eller förenklas. 

Laleh parerar fortfarande personliga frågor med filosofi, men under de år jag har lärt känna henne har jag förstått att musiken är hennes sätt att hantera livet. Lika mycket som musiken är ett kreativt utlopp är den terapi. Hon sätter ord och toner på
sina känslor. 

– Det tar tid för mig att bearbeta händelser i livet. Tre år efter min mammas bortgång berättade jag till slut om det i en dokumentärfilm, så att det skulle ske under kontrollerade former. Då hade jag själv börjat förstå vad som hänt och det blev inte en stressig rubrik i någon tidning. Jag vill inte att saker ska gå före mig, jag vill gå först. 

En våreftermiddag 2019. Min dotter, nu sex år, bär återigen de gyllene bootsen. Hon sträcker på sig. Igår frågade Laleh om hon ville sjunga på en låt på nya skivan. Och det är som om stövlarna hjälper henne att ta ton när hon för full hals sjunger ut: ”It was all for the kids.” 

– I samma sekund som man verkligen förstår att allt vi gör handlar om barnens framtid får livet en större mening. För oss vanliga dödliga som behöver en mening med livet finns det inget mer meningsfullt, säger Laleh.

– Jag har hört barnen sjunga Goliat och sett hoppet i deras ögon. Jag vill kämpa för dem. 

Till Toppen