Annons

Merete Mazzarella:Läkare på upptäcktsfärd i de sjukas värld

Läkare som blir sjuka kan ofta vara sena med att söka hjälp.
Läkare som blir sjuka kan ofta vara sena med att söka hjälp. Foto: Tomas Oneborg

”En läkare som behandlar sig själv har en dumbom som patient”, konstaterade en gång den framstående läkaren William Osler. En ny svensk avhandling granskar hur läkare tenderar att hantera egen sjukdom, och vad som händer när gränsen mellan läkar- och patientrollen blir flytande.

Under strecket
Publicerad

För en tid sedan var jag hos doktorn med ett obetydligt problem. När jag kom in i mottagningsrummet inledde han samtalet med att säga ”Ja, du får ursäkta, jag brukar inte se ut så här”. Först då uppfattade jag att hans högra öga var rött och inflammerat. Jag tyckte synd om honom, inte så mycket för ögats skull som för att jag insåg att han dagen lång skulle känna sig tvungen att säga samma sak till varje patient. 

Det är svårt för läkare att hantera egen sjukdom – det är utgångspunkten för avhandlingen ”Läkaren som patient. Dokumentära och litterära vittnesmål under 1900- och 2000-tal” av Jonatan Wistrand, läkare och verksam som lärare och forskare inom ämnesområdet medicinsk humaniora vid Lunds universitet. Redan i verket ”Om läkaren” som är från 400-talet f Kr betonas betydelsen av läkarens egen hälsa: ”Det är för en läkare rekommenderande att ha ett friskt utseende och ett gott hull. /.../ Allmänheten håller nämligen före, att de som ej sjelfva ha sin kropp i ett dylikt gott skick, ej heller rätt kunna sköta andra.” 

Annons
Annons
Annons