X
Annons
X
Recension

The wonderful and the ordinary Lågmäld humor när minnet rannsakas

Är det farligt eller befriande att minnet förändras? Gunilla Heilborn och ensemblen gör en lättsam resa i ett snårigt ämne.

Kenneth Bruun Carlson och Monika Klengel samt i bakgrunden Kristiina Viiala, Pia Hierzegger och Lorenz Kabas i ”The wonderful and the ordinary” på Dansens hus. Foto: Stefan Bohlin

Minnet är en spjuver. Det händer att jag stöter på texter som jag inte minns att jag har skrivit. Konstnärliga verk hamnar också i glömskans dal. Annat har lämnat avtryck. Dit hör definitivt Gunilla Heilborns allkonstverk. Under 15 år har hon och återkommande medarbetare finslipat en originell ton av lakonism, melankoli och absurdism som fångar filosofiska frågor om hur människan försöker sortera sin tillvaro, skapa mening.

Häromåret gjorde Heilborn själv ett lysande, komplext solo om hur vi orienterar oss, "The knowledge". Det nya verket "The wonderful and the ordinary" handlar om just minnet och kan sägas haka i där det förra slutade. Däremellan gjorde hon dock experimentet "Den långa marschen" på Kulturhuset Stadsteatern som inte blev helt lyckat. Det till synes konstlösa kräver sin form.

Kenneth Bruun Carlson och Monika Klengel samt i bakgrunden Kristiina Viiala, Pia Hierzegger och Lorenz Kabas i ”The wonderful and the ordinary” på Dansens hus.

Foto: Stefan Bohlin Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X