Annons

Lågmäld brödravision mitt under belägringen

Under strecket
Publicerad

Valet av preposition i rubriken till Lisbeth Lindeborgs faktamättade understreckare den 23 juli förbryllade. ”Det glömda motståndet i Vercors” tycktes vara galet när det rörde sig om en författare. Snart klarades dock missförståndet upp. Det här handlade inte om Jean Bruller alias Vercors utan om motståndskampen vid Grenoble. Villfarelsen gav incitament till omläsning av den lilla bok som genom sin humanitet, sin blygsamhet, sitt lågmälda eller viskande sätt, gjorde mer mot hitlerismen än massor av skallande deklamationer. Efter 55 år mindes jag bara att den utspelade sig under ockupationen samt att den skapat en atmosfär av vemod och vilsenhet som jag återupplevde. Det var under gymnasietiden just efter krigsslutet. I Skåne hade vi redan mött koncentrationslägerfångarna som hämtats i vita bussar. Dock inte de allvarliga fallen. Havets tystnad trycktes först i BLM:s februarinummer 1944 översatt av Elsa Thulin. Den presenterades snarast som kontraband, vilket kommit hit via England. Författaren bakom pseudonymen Vercors avslöjades givetvis inte, om hans identitet överhuvudtaget var känd. Den yttre ramen är enkel. Hos en äldre konstnär med en vuxen brorsdotter, vilka bor i det lantliga husets kök på grund av vedbrist, inhyses den tyske officeren Werner von Ebrennac. Varje kväll, sedan han bytt till vanliga kläder, knackar han på, värmer sig vid brasan och sätter igång en monolog som värdparet lyssnar till utan inpass. Den inbitne frankofilen, som visar sig vara musiker, hänger sig åt lovsånger till den lika högklassiga som mångfacetterade franska kulturen samt drömmer om att de båda länderna skall förenas i ömsesidig kärlek. Vercors betjänar sig av ett lika enkelt som raffinerat grepp när han låter den kultiverade fiendesoldaten, oböjligt lojal mot sitt fosterland men knappast dess regim, fastslå Frankrikes andliga överlägsenhet. De från början motsträviga lyssnarna berörs av hans entusiasm och liksom kvinnan i sagan om skönheten och odjuret, som han berättar för dem, mjukas slutligen även flickan upp av hans taktfulla belägring. Det slutar med en katastrof för honom, då han lägger fram sina romantiska idéer för sina cyniskt brutala vapenbröder vars enda strävan är att krossa Frankrike för överskådlig framtid. När han lämnar sina värdar känns avskedet lika tungt för båda parter.

För att vara skriven 1941 av en aktiv motståndsman överraskar berättelsen genom sin avmätta ton och sympati mot intränglingen. När människor möts utan uniform behöver de inte bekämpa varandra. Med denna enkla moral behåller novellen sin tidlösa allmängiltighet.

Annons
Annons
Annons