Annons
X
Annons
X

Lägger ned pennan och släpper in världen

Nobelpristagaren Alice Munro ger nästan aldrig intervjuer. Men i somras släppte hon in journalisten Charles McGrath i sitt hem. Det blev ett samtal om den kanadensiska landsbygden, om att åldras och om varför hennes senaste bok är hennes sista.

Alice Munro i sitt hem.
Alice Munro i sitt hem. Foto: IAN WILLMS / NY TIMES

När Alice Munro nyligen tog emot ett litterärt pris i Toronto sa hon till en reporter att hon ”förmodligen inte kommer att skriva mer”. Den 82-åriga författaren har sagt samma sak tidigare.

2006 uppgav hon för en skribent från The Toronto Globe and Mail att hon inte visste om hon hade ”tillräckligt med energi för att fortsätta”. Sedan kom ”Brinnande livet” ut, hennes fjortonde novellsamling. Vid publiceringen förra hösten lyfte kritikerna i vanlig ordning fram hennes insiktsfulla skildringar av småstadslivets grådask, sexualitetens förändringskraft och kvinnans svårighet att ta sig fram i en värld styrd av män.

Nu sitter hon på verandan på baksidan av sitt hus i utkanten av småstaden Clinton, Ontario, och insisterar på att hon menade vad hon sa den här gången, att hon verkligen ska sluta skriva. Hon har byxor, en slapp bomullstopp, ergonomiska sandaler och tånaglar målade i blått. Hon verkar glad och avslappnad.

Annons
X

–Det blir inga fler böcker efter ”Brinnande livet”, säger hon.

De fyra självbiografiska novellerna som avslutar boken – på ett sätt återberättande av noveller hon inledde sitt författarskap med – kommer att bli hennes sista.

–Du kan sätta pengar på det.

Att gå i pension, att sluta skriva, är ett relativt nytt karriärval för stora litteraturskapare. Det har alltid funnits författare, exempelvis Thomas Hardy och Saul Bellow, som fortsatt ända till slutet, men fler, som Proust, Dickens och Balzac, har dött för tidigt, utslitna av skrivandet i sig. Margaret Drabble inledde måhända en ny trend när hon 2009, 69 år gammal, sa att det fick vara nog. Alice Munro säger att hon har inspirerats av Philip Roth, som förra hösten tillkännagav att han skulle sluta skriva eftersom han närmade sig 80.

–Jag litar på Philip Roth. Han verkar vara så lycklig nu.

För fyra år sedan avslöjade Alice Munro att hon både hade genomgått en bypassoperation och behandlats för cancer, men hon uppger att hälsan är god nu – eller rättare sagt, inte alltför dålig.

– Det är så vi pratar i Kanada. Vi säger inte ”du ser ut att må bra”. Vi säger ”du ser inte ut att må så dåligt”.

Den riktigt stora omvälvningen i hennes liv var dock hennes makes bortgång i april. Hon och Gerald Fremlin, som han hette, hade ett ”extremt nära förhållande”. Efter hans död har hon försökt vara mer social, träffa människor och acceptera fler inbjudningar.

–Jag gör medvetet saker för att ta mig ut i livet. Nuförtiden känns det på något sätt naturligt för mig att göra vad andra 82-åringar också gör.

Hon skrattar.

–Om du bara kan berätta för mig vad det nu kan tänkas vara.

Munro är känd för sin blygsamhet och sin skygghet – karaktärsdrag som förmodligen kan tillskrivas en gammaldags kanadensisk ödmjukhet; en aktsamhet och en ovilja att stängas in. I intervjuer är hon rolig, direkt och opretentiös, men också gäckande; benägen att ställa lika många frågor som hon svarar. Ingen här i Clinton vet vem hon är, menar hon.

–Om de gör det skäms de lite. Men jag gillar att ingen här bryr sig särskilt mycket om litteratur. Det får mig att känna mig ganska fri.

Alice Munro säger att hon visste att hon ville bli författare redan när hon var fjorton år.

–På den tiden var det inte direkt någonting man gick omkring och basunerade ut. Man undvek uppmärksamhet. Kanske för att man var från Kanada, kanske var det för att man var kvinna. Kanske båda.

Hon byggde sin karriär på en ovanlig disciplin, noggrann med att dagligen fylla sin sidokvot samtidigt som hon uppfostrade tre döttrar och hjälpte sin första make, James Munro, med att driva bokhandel. Hon framhärdade i sitt skrivande trots att hon inte fick något särskilt erkännande i början. Hennes första novellsamling publicerades 1968, när hon var 37, men hennes skrivande uppmärksammades inte utanför Kanada förrän hon publicerades i The New Yorker mot slutet av 70-talet.

Hennes anseende började växa med bok fem och sex, ”Jupiters månar” (1982) och ”The progress of love” (1986, ej översatt till svenska), vars noveller ofta avvek från en traditionell berättarstruktur – de kunde börja med slutet och sluta i mitten – och långsamt började hon förvandlas till vad Margaret Atwood har kallat för ett ”internationellt litterärt helgon”.

–Jag känner att jag inte längre har energin, säger hon nu.

Det låter som ett eko av vad hon redan berättat för The Toronto Globe and Mail.

–Att börja som jag gjorde, i en tid när kvinnor mestadels skötte barnuppfostran – det är väldigt svårt och man blir väldigt trött. Jag känner mig rätt trött nu, trött på ett angenämt sätt.

Hon pausar.

–Det är en skön känsla att vara som alla andra nu. Men det betyder också att det viktigaste i mitt liv har försvunnit. Nej, inte det viktigaste, det viktigaste var min man, men nu är båda borta.

Alice Munros hus, en bungalow uppförd i slutet av 1800-talet, ligger på en återvändsgata som leder en tillbaka till en järnvägsräls. Hennes avlidne make föddes och växte upp i det här huset. På bakgården växer en valnötslund som han planterade. På gräsmattan står några av hans egendomliga skulpturer, bland dem ett badkar målat för att likna en Holstein-ko.

Inne i huset är det bekvämt och oflådigt, nästan trotsigt omodernt. I matsalen hänger till och med ett porträtt av drottning Victoria. Bredvid står en hylla med uppslagsverk och olika slags kuriosa samlad av hennes mor. Alice Munro skriver, eller skrev, i hörnet av matsalen, vid ett pyttelitet skrivbord framför ett fönster som vetter mot infarten.

Paret kom hit i slutet av 70-talet för att ta hand om hennes makes åldrade mor. De såg aldrig meningen med att flytta härifrån. Alice Munro är uppvuxen i Wingham, en småstad drygt tre mil norröver, där hennes far hade en kalkonfarm.

De här småstäderna och Huron Countys landskap, med sina vidsträckta åkerjordar delade av vägar som korsar varandra i räta vinklar, utströdda silos och röda tegelhus med den kanadensiska flaggan vajande på framsidan, utgör Munros fiktiva universum – ett universum bestående av små, isolerade samhällen där ärelystnad är någonting fult, särskilt hos kvinnor, där längtan och åtrå är höljt i mörker och där alla känner, eller tror sig känna, alla.

–För mig är det den mest fascinerande platsen i världen. Jag antar att det är för att jag känner till den så väl.

Hon menar emellertid att Huron County har förändrats sedan hon började skriva.

–Människor är mer medvetna om städerna nu, och om olika sätt att leva. Mitt skrivande är förmodligen lite gammalmodigt och jag är inte säker på att det är den sorts skrivande jag skulle hålla på med om jag började nu.

Kritiker har ofta kallat Alice Munros noveller för romaner i miniatyrformat, en komplimang hon värjer sig mot.

–Vi klarar oss utan ordet ”miniatyr”, säger hon skarpt, men tillägger att hon under flera år faktiskt var missnöjd med att skriva noveller.

–När jag arbetade på mina första fem böcker önskade jag hela tiden att jag skrev en roman. Jag trodde inte att man blev tagen på allvar som författare förrän man hade skrivit en roman. Det brukade oroa mig mycket, men ingenting oroar mig längre. Dessutom tycker jag mig se en förändring, jag tror att noveller tas på större allvar nu än tidigare.

En annan företeelse som inte längre stör Alice Munro på samma sätt som förr är åldrandet – ett återkommande tema i hennes bästa berättelser.

–Jag oroar mig mindre än tidigare. Man kan inte göra någonting åt åldrandet och det är bättre än att vara död. Jag har gjort det jag ville göra, vilket får mig att känna mig ganska nöjd.

Hon ler.

–Jag kan ha mer folk omkring mig nuförtiden eftersom jag inte längre jagar iväg dem för att kunna arbeta på min roman. Min icke-roman, menar jag.

**Charles McGrath
**

Annons
Annons
X

Alice Munro i sitt hem.

Foto: IAN WILLMS / NY TIMES Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X