Recension

Jenny LewisLägereldskänslan sitter som gjuten

Under strecket
Publicerad
Annons

Om gudarna skulle korsa Sebastien Tellier och Jens Lekman med My Morning Jackets Jim James skulle resultatet antagligen bli som den skäggige hippiecroonern Benji Hughes. Den North Carolina-bördiga öppningsartisten listar tjejer, öl och rymden som sina intressen och agerar som en pårökt konferencier på motellets tryckarlördag: en excentrisk men ostereotyp kärleksbudskapsbärare tillika en perfekt uppvärmare för Jenny Lewis. För också kärleken står i centrum hos den 32-åriga sångerskan även om det snarare är en högst ömsesidig passion med amerikansk folk, country, soul och gospel. Öppningslåten Jack killed mom låter som något Lewis grävt upp på en åker i Alabama och Carpetbaggers, som på senaste skivan Acid tongue är en duett mellan henne och Elvis Costello, skulle knappast skämmas för sig under en utekväll i Nashville.

Jenny Lewis har på sig tajta blå hängselbyxor, ett klädesplagg som också skulle kunna symbolisera hennes arbetsmoral. För Lewis och hennes fem man starka band är ett samspelt gäng arbetsmyror som inte lämnar några trådar hängande löst. Den rödlätta sångerskan växlar mellan gitarr och piano, hela tiden följsamt uppbackad av sitt band som hjälper till omväxlande stoppa om och ruska till. Det är ett dynamiskt upplägg med rivig countryrock, mjuk pianosoul och klassisk folksmekt pop. När Lewis bestämmer sig för att gå ut mitt i publiken för att akustiskt, med sina musiker som stämsångskör, framföra titelspåret Acid tongue är det bara den grillade marshmallowsdoften som saknas för att göra lägereldsupplevelsen komplett.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons