Annons

Eva-Karin Josefson:La belle époque lade grunden för politisk konst

På Musée d’Orsay i Paris pågår en dubbelutställning om 1800-talets alternativa teater och hur de första penseldragen mot det abstrakta måleriet gjordes. Här nyanseras bilden av la belle époque - i själva verket jäste det bland Frankrikes politiska och kulturella elit.

Under strecket
Publicerad

I det tidiga 1890-talets Paris bestämde sig tre unga män för att vända upp och ner på den franska teatervärlden genom att i ett samarbete mellan olika konstarter göra scenen till ett allkonstverk, där både själsliga processer och dagsaktuella samhällsproblem gestaltades. Det konkreta resultatet av deras samarbete blev Le Théâtre de l”Øuvre, under perioden 1893-1900 en av Europas mest uppmärksammade internationella teaterscener, där nydanande pjäser av främst nordiska, belgiska och tyska författare uppfördes. Initiativtagare till denna modernistiska teater var den dynamiske och våghalsige skådespelaren Aurélien Lugné-Poe, konstnären Edouard Vuillard och den radikale litteraturkritikern och författaren Camille Mauclair. Föreställningarna bevistades av de ryska, blivande regissörerna Konstantin Stanislavskij och Vsevolod Meyerhold och teatern kan ses som en av den modernistiska teaterns viktigaste utgångspunkter.

En unik möjlighet att skapa sig en bild av denna ofta provocerande experimentella teaterscen erbjuds i en utställning på Musée d”Orsay i Paris som pågår till den 3 juli. Bland de gränsöverskridande utställningar kring 1800-talets kulturliv som museet visat sedan det invigdes för snart 20 år sedan i den rivningshotade järnvägsstationen framstår just denna som mycket givande. Dess arrangör är Isabelle Cahn, konservator vid museet, och den kan ses som ett exempel på de många utställningar i Paris som under senare år nyanserar den något förenklade bilden av la belle époque. Denna period kring sekelskiftet 1900 har av eftervärlden ofta uppfattats som bekymmersfri, till och med glamorös. I själva verket befann sig Frankrikes politiska och kulturella liv i en stark jäsning: många intellektuella väntade alltmer otåligt på att den tredje republikens ideal äntligen skulle förverkligas och såg i konsten, inte minst i teatern, en möjlighet att kanalisera sitt missnöje med de sociala orättvisorna och den korruption som vidlådde statsapparaten och rättssystemet och som mycket tydligt kom till uttryck i
Dreyfusaffären. Inte oväntat väckte Henrik Ibsens pjäser, sedan 1890 uppförda på André Antoines naturalistiska teaterscen Le Théâtre libre, ett stort intresse bland de intellektuella som tröttnat på boulevardteaterns ytliga underhållning.

Annons
Annons
Annons