Kyrklund var en stor konstnär

Willy Kyrklund avled igår förmiddag, 88 år gammal. SvD:s litteraturkritiker Mats Gellerfelt minns den prisbelönte författarens verk – och ett besök i rad­huset utanför Uppsala.

Under strecket
Publicerad
Författaren Willy Kyrklund i sitt hem i Uppsala.

Författaren Willy Kyrklund i sitt hem i Uppsala.

Foto: JUREK HOLZER
Annons

En gång träffade jag Willy Kyrklund. Det var i hans minst sagt minimalistiska radhus utanför Uppsala, dit jag och en fotograf farit för att göra ett portätt av honom. Det var en mycket anspråkslös och lågmäld man som inte gärna ville tala om den kultstatus som han nått, också bland yngre läsare: han log blitt när jag påpekade att jag brukade se unga fans, framförallt svartklädda, mondäna flickor, läsa honom på kaféer. Så man är alltså inte stenålders, sade han på sin vackra finlandssvenska med sång i orden. Annars var han inte svårpratad, förutom att han kedjerökte. Fotografen och jag höll på att kvävas i det lilla vardagsrummet, och min hund stod inte ut och gick därifrån.

Men Willy Kyrklund var inte bara kult, det säger man om så många mindre begåvningar idag. Med sin minimalistiska prosa – radhuset passar onekligen in i bilden – från debuten med novellsamlingen Ångvälten (1948), skapade han sig en egen och originell plats i efterkrigstidens svenska litteratur. Han var släkt med de franska absurdisterna och skrev sig in i en gåtfull och just absurd värld, fylld av ironier och motsägelser. Han har kallats naivist, men detta oklara begrepp täcker inte på långa vägar den specifika vikten i det han skrev. Hans prosa kunde kallas naiv, i den bemärkelsen att den var fylld av ironier och en sorts barnets oförvillade blick, där det till synes självklara avlockas nya innebörder.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons