Annons
X
Annons
X

Vägen ut ur kyrkan kan vara vägen in

En spektakulär utveckling – förra året lämnade 86 000 personer Svenska kyrkan. SvD:s Sofia Lilly Jönsson försöker förklara varför medlemmarna flyr – politiseringen av kyrkan, bråket kring Facebookgruppen Mitt kors och demonisering av motståndare – men konstaterar också att utträdena kan tolkas som ett engagemang för kyrkan.

[object Object]
86 000 personer begärde utträde ur Svenska kyrkan under 2016, vilket är nästan dubbelt så många som förra året. Foto: Lars Pehrson

Från ett kloster, januari 2017.

Jag befinner mig på ett kloster någonstans i Sverige. Här finns många böcker. Jag tar ner ”Språk för en vuxen tro” från 1986 av Ylva Eggehorn från hyllan. Boken är ett svar på P O Enquists artikel i Expressen året innan, om en radioessä han hade hört, där ordet förkrosselse blir en stötesten för den unga radioprataren. Saknar vi ett språk för mystiken, för vad ett gudsförhållande egentligen innebär, frågar han.

Det har nu gått 30 år sen Ylva Eggehorn skrev sitt svar. Hon skäller lite på kyrkan för att den är dålig på att tala om skönheten. I berättelsen om hur Mose får uppdraget att leda folket ur Egypten har hon gjort en upptäckt: Gud övertygar Mose med sin skönhet. Det står så i 2 Mos 33 (med 1917 års språk), Gud som talar: ”Jag skall låta all min skönhet gå förbi dig där du står, och jag skall utropa namnet ’HERREN’ inför dig.” Hur ska jag veta att du är att lita på, har Mose frågat. Med ett ansikte som strålar av Guds härlighet går Mose ner från Sinai med lagens stentavlor, skriver Ylva Eggehorn.

Annons
X

Lagen kommer inte först. Kärlekens skönhet går före allt. Det går inte att förstå ord som förkrosselse utan att först ha sett den.

Det är det här med skönheten och lagen. Det är svårt. Jag har aldrig tänkt mycket på skönheten. Det är sanningen som jag har velat berätta. Jag är nästan besatt av den. Nu sliter jag med det. Jag har känt att jag behövt ta strider om kyrkliga frågor för att sanningen ska fram, och att skönheten nästan står i vägen. Skönheten används så ofta för att släta över. Inte minst i kyrkan. Se på de goda exemplen, se på allt gott kyrkan gör, halleluja. Kanske har det gjort mig misstänksam till det som ser för bra ut.

Svenska kyrkan har uppenbart mycket stora problem. Fler medlemmar än någonsin begärde utträde förra året. Innan jag kom hit till klostret frågade de från redaktionen om jag kan skriva en text som förklarar. Jag sliter med frågan om hur jag kan förklara. Å ena sidan finns konkreta händelser att redovisa och ansvar att utkräva från enskilda personer: biskopar som kunde leda åt rätt håll, men som inte verkar förstå kritiken; personer på centrala poster som startade sommarens stora bråk om Facebookgruppen Mitt kors och sedan i tysthet slank undan; tongivande debattörer som har bidragit till kyrkans utveckling och bytt uppfattning utan att förklara eller ta ansvar för det; kritiker som positionerar sig till höger och klagar över Svenska kyrkans politisering, men själva är del i den.

Här behöver medierna bli kunnigare om Svenska kyrkans persongalleri, tolka vilken agenda olika aktörer har och inte låta sig svepas med. De upprivande konflikterna har varit i säck innan de kom i påse. Maktkamp och svartmålning av motståndare är en kultur som burit fram de formella och informella nätverk som styr Svenska kyrkan i dag (lagom till att jag kom in i kyrkan hade kvinnoprästmotståndarna tagit slut, så demoniseringen behövde nya måltavlor; det är en förklaring till de senaste årens bråk). Jag ser dem som haft makt över utvecklingen ta bakdörren ut när det briserar. Ska de bara komma undan nu? Borde jag inte namnge dem, läsa lagen för dem? Men förstår man då, som en vanlig människa, varför vi över huvud taget håller på med det här med kyrkan? Jag tror att man hellre vänder ryggen åt stentavlorna. Gud och de kristna kan väl stå där med sin lag.

*

Jag hinner inte tänka så mycket, för vi ber här hela tiden, känns det som. På klostret följer man tidegärden och ber fyra gånger om dagen i kapellet. Systrarnas psaltarsång är till en början obegriplig och oerhört vacker. Först sjunger man en antifon från en rudimentär notbild, sedan varvar man vers mot vers och anpassar melodin efter orden. Tidig musik, medeltid. Jag har högskolepoäng i det här, men känner mig så förvirrad i praktiken. Det är som att gå in i en skog vars gräns man inte ser, vars stigar man ännu inte kan identifiera. Jag har en särskild skog i tankarna: kärleksstigen norr om Visby. Första gången jag gick in där kunde jag inte tro vad jag såg. En sagoskog på svensk mark. På våren växer där bassänger med ramslök, murgröna slingrar sig runt trädstammarnas tjocka elefantben och färskvatten rinner från klipporna ner i havet.

Jag tänker att det här är den kyrka som jag försvarar, och jag vill lära mig den inifrån. Inte bara besöka den, utan bära den i mig. Om någon frågar, så ska jag kunna bottna, för att använda ännu en metafor. Det kräver tid. Fast det är också skönt att vara i sin förvirring ett tag.

Jag skriver till en kompis att jag borde förklara konflikterna i kyrkan, ingen annan verkar ju skriva om hur det hänger ihop, ingen avslöjar dem. Jag känner mig frustrerad. ”Jag är ju på ett kloster och försöker bottna i Bibeln”. Han svarar lugnt: ”Allt har sin tid. Att bottna i Bibeln sin, att avslöja posörer och kappvändare sin.”

Och vilken tid är det nu? Andas in, andas ut.

Jag kan lära mig den här sången. Om jag får tid på mig. Om jag kan få vara som katten som går sina vägar i trädgården och lära mig i min egen takt. Det känns angeläget. Systrarnas klara röster i kapellet låter som sjungande vinglas.

*

Den tid som vi lever i kan beskrivas som postkristen. Kyrkans envälde är ersatt av en religiös mångfald. Det skulle vara politiskt omöjligt att försöka få plats runt bordet som en tidigare statskyrka. I stället finns försök hos svenska kyrkoledare att, som en nyhet i religionshistorien, lansera kategorin ”de religiösa”. Vi som är kristna ska känna att vi är religiösa, gudstroende, ihop med andra som tror på Gud, framför allt då den monoteistiska guden från den hebreiska tiden. Så tycks man vilja stärka sin identitet gentemot politiken och ge samfunden en roll i det som kallas civilsamhället. Metoden har hittills varit framgångsrik, flera ministrar har uttalat sig positivt för religionsdialogen som en unik uppgift i samhället.

Men problemet är att majoriteten av Svenska kyrkans medlemmar inte definierar sig som religiösa. Därför reagerar de instinktivt och, vill jag påstå, helt riktigt när deras samfund verkar framstå som en religiös-politisk intresseorganisation snarare än den församlingskyrka de känner igen, oavsett om de tror på Jesus eller inte. Miljoner svenskar känner sin kyrka inte genom någon gammaltestamentlig exegetik, utan genom kyrkans traditioner: Fader vår och trosbekännelsen, som man kan utantill; psalmerna; hur kyrkan ser ut inuti och utanför på kyrkogården, ofta med en konkret stolthet, ”min morfar byggde den där muren”; att kyrkklockorna ringer; begravningar och bröllop; advent och lucia; blommorna och ljusen på släktgraven. Visst har traditionerna ibland, som ateister brukar påpeka, hedniska inslag och är ofta yngre än vi tror, men kyrkan har modeller för att hålla efter praxis, så att traditionen håller för att bära den världsvida kyrkans tro. Precis det som sker när jag mödosamt lär mig tidegärden.

Det vi har sett hända i Svenska kyrkan på senare år är ett skifte i fokus från denna långsamma gudstjänstfirande basverksamhet till föreläsningar, evenemang, symbolpolitik, manifestationer, priser, upprop. En strålkastare har tänts upp på en estrad för fixstjärnor som flera gånger bytt fot mitt i rampljuset. När ska vi lära oss att detta inte är nyheter, att detta inte är fundament?

Den strålande pastorn som fyller bönetältet är en bräcklig människa och håller inte att bygga en varaktig kyrka på. Väckelsen har redan gjort den erfarenheten. En guldkalv duger till att dansa runt, men är inte mycket att tro på. En tusenårig bönetradition kan inte byta fot. Den står där.

Många av de medlemmar som lämnat Svenska kyrkan har gått i protest. En del går till frikyrkorna, andra till katolska kyrkan, de flesta går ingenstans. Om det finns ett sätt att gå ur Svenska kyrkan (som också jag har gjort, för flera år sen) och ändå vara kvar, så är det kanske detta: att inte gå bort från kyrkan, utan gå djupare in i den. Upptäcka sagoskogen i böckerna och i musiken och i gudstjänsten. Kanske behöver vi som känner oss hemlösa i Svenska kyrkan inte lämna vår kyrkotradition för en annan. Kanske bevarar vi just nu kyrkan genom att med eld bränna bort det som inte är av Gud, också om det är vårt eget medlemskap. Vi som har gått ur kan inte längre rösta i kyrkovalet. Men vi kan läsa, lära oss mer, skriva, undervisa, och utkräva ansvar. Det måste vi. Annars blir sången i kapellet bara ett vackert eko. Skönheten går före lagen, men bara för att uppenbara sanningen, aldrig för att dölja den.

Rekordtappet är ändå ett tecken på engagemang. Någon har gjort ett aktivt val; det kan aldrig vara fel. Det finns både en andlig hunger och en hunger efter kunskap. Kyrkan finns för den som vill vara henne tillhörig, jag bryr mig inte om vad det står i någon medlemsmatrikel. Sverige är ett missionsfält. Jag säger det till systrarna här, som oroar sig för alla som nu står utan någon församling. Det finns hopp. Det kan inte fortsätta som det har varit. Många i Svenska kyrkan förstår det nu själva. Det rasar från toppen. Utvecklingen de kommande 10–20 åren kommer att bli spektakulär.

Annons
Annons
X

86 000 personer begärde utträde ur Svenska kyrkan under 2016, vilket är nästan dubbelt så många som förra året.

Foto: Lars Pehrson Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X